Romantik mitt i veckan

Foto: Hasse Krogh

Det är fredag morgon, klockan är tio i fem och jag har varit uppe med Tuva i en knapp timme. Hon är trött men glad, ligger och håller i fodralet till sin Pippi-dvd och pratar om filmen. Hon mår avsevärt bättre, kräkningarna höll ”bara” i sig i ett knappt dygn innan de ersattes av slem och hosta. Pest är bättre än kolera, antar jag.
I jämförelse med den gråa, bleka lilla varelse hon var hela torsdagen var hon igår en sprudlande droppe solsken. En trött droppe, men ändå. Hon har sovit sju timmar i sträck två nätter i rad, vilket vi är glada för. Mitt dygnssnitt de senaste dagarna är 3,5 timme. Gääsp.

I alla äktenskap eller förhållanden är det här med att hålla romantiken levande en utmaning. När det första, rosaskimrande förälskelsen lagt sig och (förhoppningsvis) växt till något starkare kommer vardagen och klampar in. Romantiska middagar på tu man hand ersätts med pannkaka, sylt och läxläsning med barnen. Den varma handen i din på en promenad ersätts av ICA-kassar proppade med veckans mat. När man lever med ett speciellt barn (i behov av särskilt stöd, funktionshindrat, handikappat, kalla det var du vill) kan romantiken bli till en skugga av ett suddigt minne någonstans i periferin. Man är glad om man har ork nog att åtminstone vara någotsånär hövliga mot varandra när man samtalar, och då oftast om rent praktiska ting som när nästa möte med sjukgymnasten eller specialistläkaren är inplanerat eller när det är dags för nästa mål mat med medicinering.

Jag vet inte hur många par vi kommit i kontakt med som helt enkelt inte orkat hålla något liv i kärleken. Förhållandet har förvandlats till ”Hus & Hem AB” och slutligen gått i graven. Något jag har full förståelse för, hur i hela friden ska man orkar vara gullig och romantisk när det enda man kan tänka på är hur lång tid det är kvar tills ditt skift tar slut så du får gå och sova en stund? Jag var livrädd att det skulle hända även oss när det uppdagades att Tuva var sjuk, hur sjuk hon var och hur vårt liv skulle förändras av att leva med ett barn som har helt andra förutsättningar än ”normala” barn. En rädsla som visade sig vara helt obefogad.
Visst, vi är trötta. I princip jämnt. Men den finns där, i vardagen. Romantiken. I så enkla gester som en smekning på kinden, en blick vid middagsbordet, en kyss i förbifarten. Levande ljus kräver ingen oxfilé, det funkar alldeles utmärkt till torsdagens pannkaka och sylt. Det är de små, små sakerna som gör det.
Hasse och jag har travat sida vid sida i tolv år nu, men den där rosaskimrande nyförälskelsen har inte lagt sig än. Den kommer fortfarande och sveper undan fötterna på mig, får hjärtat att skena och fjärilarna att fladdra vilt i magen.

Här, från min plats bredvid Tuva i soffan, ser jag köksbordet. Det pryds idag av en enorm bukett mörkröda rosor. Igår hjälpte min bättre hälft grannen att besiktiga bilen och när de kom hem igen fick jag buketten.
– Jag såg dem och tänkte på dig, min älskade hustru.

Det ni. Romantik mitt i veckan, medan fiskpinnarna fräste i stekpannan.
Anton kände sig lite konfunderad när han såg den stora blomsterkvasten på middagsbordet. Det var ju ingen som fyllde år eller så, så blommorna verkade i sonens ögon ologiska.
– När du blir stor och gifter dig, så ska du komma hem med blommor ibland, Anton. När hon minst förväntar sig det.
– Men pappa, om hon får blommor mitt i veckan, vad ska jag då ge henne när hon fyller år?

En kort tystnad följde, men just som Hasse öppnade munnen för att svara kom sonen på svaret själv.
– Nu vet jag! Blommor och en gräsklippare! Och på Alla Hjärtans dag kan hon få en grästrimmer!

Haha, ja du Anton. Du har koll på läget. Oväntade gester vid spontana tillfällen, det är rätta receptet.

Foto: Hasse Krogh