Barnkalas!

Åh, herre min skapare vad skön den här fåtöljen var just idag. Den liksom kramar och omfamnar sådär oemotståndligt och avlastar varenda liten muskel, den riktigt viskar ”hos mig kan du vila”. Eller så är det bara för att jag är helt och fullkomligt slut som den känns annorlunda just idag. Vilken dag!

Jag har förberett Antons kalas både länge och väl, ändå blev det full stress idag när kalaset skulle gå av stapeln. Tårtan gjorde jag halvfärdig igår, den var fylld och klar och väntade bara på dekorationerna och smörkrämen som skulle hålla fast dessa. MMF:en som skulle utgöra dekorationerna gjorde jag färdig igår, idag skulle den bara färgas, formas och fästas. Busenkelt. Not.
Jag började med att färga in MMF:en, vilket låter enkelt. Det är det inte. Jag knådade som en galning medan svettpärlorna trängde fram i pannan. Det vägrade bli grönt, det blev bara randigt hur jag än bar mig åt. Först när jag tänkte börja panikgråta gav den jädra massan med sig och sög i sig den gröna färgen.
För att fästa MMF:en på tårtan svängde jag ihop en smörkräm och smälte choklad för att smaksätta med. Just som jag hällt chokladen över smörkrämen förkunnade Tuva att det var dags för ett akut blöjbyte…jahapp, det var bara att släppa allt och rusa in med henne till skötbordet för att sanera henne helt och fullt. Under tiden stelnade den smälta chokladen till små chokladflingor, det blev en ganska grynig smörkräm kan jag meddela. Men det fick lov att gå, vi hade inte tid för några omtagningar!
Den vita MMF:en betedde sig om möjligt värre än den som färgats grön, jag kavlade, den sprack, jag knådade, kavlade, den sprack. Just som jag var på gränsen till ett nervöst sammanbrott kom min käre make och föste, vänligt men bestämt, undan mig för att rädda tårtan och med den, hela dagen. När han kavlat den envisa massan smidig och sammarbetsvillig och dessutom till helt rätt mått gick han vidare till att göra chokladögon till den blivande svamp-tårtan. Tack, du räddade min dag!

13.00 skulle kalaset börja. 12.15 var vi på plats. I hejdundrande fart möblerade vi om, lade på StarWars-duk och slängde fram tallrikar, blåste ballonger, spred konfetti och serpentiner på bordet, blandade saft och lade upp kakor och bullar. Anton fick ansvaret för att placera ut frågorna till tipsrundan.
Vädergudarna var inte med oss idag, det ömsom regnar, ömsom hällregnar. Så det fick bli tipspromenad inomhus.
Klockan 12.45 började gästerna drälla in, det totala antalet landade på 9 istället för planerade 13. Paketen öppnades i hejdundrande fart och så var det dags för fika. Bullarna och kakorna försvann med fart och SuperMario-tårtan uppskattades den också.

När det var dags för tipspromenad utbröt smärre kalabalik. Jag pockade på, och fick, barnens uppmärksamhet för att förvissa mig om att alla visste hur en tipspromenad fungerar.
– Jaaaa!!! svarade de små grynen i kör.

Det visade sig att knappt hälften av deltagarna visste hur en tipspromenad fungerar. Den andra hälften hade alla fyllt i sina svar i rutorna för fråga ett och två. Nio kryss, på två rader. Svårt att rätta. Så sonens idé om att alla vinner var ju faktiskt rent genial! Jag läste frågorna innan prisutdelningen och alla barnen visste rätt svar, det var bara själva ifyllandet av svarstalongen det föll på…
Efter tipspromenaden utbröt vild lek i den hyrda lokalen. Jag lät dem hållas, det var trots allt en stor anledning till att jag hyrt lokalen. För att ge plats för spring och bus!
Anton och en av kalasgästerna slog läger vid ett bord för att bygga ihop de lego-kreationer Anton fått i ett av paketen medan resten av barnen under vilda skrik lekte ”Lejonet kommer”.

Höjdpunkten var nog ändå piñatan. Varje barn fick två slag, Anton började. Han tog i för kung och fosterland men piñatan klarade sig oskadd. När barn nummer 3 slagit sitt sista slag gav upphängningen upp och piñatan föll till golvet. Fortfarande hel. Barnen slog för allt vad tygen höll, men höll det gjorde även mitt mästerverk i papier maché…
När alla fått slå två omgångar vardera fick Anton tillåtelse att helt fritt våldföra sig på piñatan. Jag skrattade så jag höll på att pinka på mig medan han slog så svetten sprutade. Efter många om och men gick det så äntligen hål på åbäket och barnen kunde kasta sig ner bland godsakerna. När alla roffat åt sig av vad som fanns upptäckte de att piñatan också innehöll konfetti. Barnen sprang iväg för att lägga ifrån sig godiset, sedan gav de sig i kast med att samla så mycket konfetti som möjligt i handen och kasta det i håret på varandra! Om och om igen.
Jätteroligt, tyckte barnen. Urkorkat, tyckte jag när kalaset var slut och allt som återstod var städningen…

När jag, efter två timmars kalas och en timmes städning kom hem var jag mörare än…tja, mör. Döm om min förvåning och överraskade glädje när jag upptäckte att världens underbaraste människa, tillika Tuvas assistent, hade plockat undan och gjort fint härhemma medan vi var borta! Bänkarna i köket var skinande rena, all disk inplockad in diskmaskinen, inga dammtussar på golvet, dammet bort-torkat från TV-bänken, till och med handfatet i badrummet var avtorkat! Du är bara för underbar, Linda. Tack, oändligt tack!

Nu sitter jag här och bara sitter. I trygg visshet om att det är ett år kvar till nästa gång!

En reaktion på “Barnkalas!

  1. Annelie

    Tur att ni fick Linda som assistent. Du har så mycket om kring dig så ofta som måste göras. Du kan behöva vila ut lite då och då.

    Annelie

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *