Här kommer en bild på tårtan, som utlovat. Ulla har själv gjort tårtan och lagt på det rosa locket, jag bidrog bara med Kitty. Visst ser den smaskig ut?!

Grannfrun kallar mig det. Pysselfia. Och det stämmer nog…
På sistone har det blivit en väldig massa pyssel och jag älskar det! Idag har jag pysslat en hel massa. Antons piñata är färdig! Den blev väl inte helt lik originalet, men jag tycker att min kreativa sida har gjort bra ifrån sig! Den är mitt personliga mästerverk, helt enkelt!

Anton kan ju vara lite kinkig med att saker och ting ska vara hyffsat verklighetstrogna så jag slopade min ursprungliga plan om att överraska honom på kalaset med piñatan. Tänk om jag, stolt som en tupp, hade presenterat min kreation på kalaset och blivit total-sågad av både sonen och kalasgästerna… Näe, hellre bita i det sura äpplet redan nu och därmed köpa mig själv några dagar att komma på en plan B.
– Anton, jag är klar med piñatan. Du kan väl kolla på den och säga vad du tycker?
– Visst! sa sonen och slet upp dörren till tvättstugan, där underverket stod på tork.

Det blev alldeles tyst. Fasen också, han avskyr den…Genast började tankarna snurra runt i huvudet. Skulle jag hinna göra en till, bättre, innan torsdag? Hur lång leveranstid var det på de där som man kunde beställa från England?
Så avbröts jag av sonens skratt! Det där skrattet som är en blandning av chock och förtjusning.
– Åh! Åhhahaha åh!! Mamma, den är ju jättefin!! Tack, tack, tack tack mamma!!!

Jag fick en bamsekram och kände hur jag växte med minst en meter där jag stod i köket. Jag klarade det! Jag lyckades svänga ihop en fullt godkänd piñata! Hoppas nu bara att den funkar som den ska, jag har ju lite dålig koll på hur mycket jag limmat på den egentligen. Barnen kanske får slå sig blå innan de får hål på den… Jaja, förr eller senare lär den ju ge upp om jag låter 13 barn misshandla den efter fri vilja!

Men jag har inte bara pysslat med piñatan, jag har också övat inför morgondagen. Imorgon ska jag dekorera en tårta åt Ulla i Granngården. Hon fick nys om min svamptårta och frågade om jag kunde hjälpa henne med en Hello Kitty-tårta till hennes barnbarn som fyller år på söndag.
– Jaaadå. sa jag.

Jag säger alltid ”ja” alldeles för fort. Men å andra sidan brukar jag lyckas med det jag åtar mig. Och har jag lovat en Hello Kitty-tårta så skall jag så även leverera en sådan! Det blir ju faktiskt inte så ansträngande, Ulla bakar själva tårtan, det enda jag ska göra är att lägga på ett Kitty-huvud i MMF och dekorera det. Busenkelt. Eller?
Jag lovar att lägga ut ett foto på slutresultatet!

Just nu har vi lite fredagsslapp i soffan. Tuva är helt slut efter en intensiv morgon på habiliteringen. Först träffade vi specialpedagogen som hade för avsikt att kolla av lite vart Tuva ligger utvecklingsmässigt samt att se hur Tuva kunde få hjälp att uttrycka sig. Tuva var inte ett dugg intresserad av att samarbeta… Specialpedagogen jobbade för fulla muggar för att fånga Tuvas uppmärksamhet medan Tuva själv växlade mellan att titta i taket och att försöka låsa upp rollstolen för att kunna rymma därifrån! Efter många tappra från pedagogen fick Tuva sin vilja igenom.
-Nita? Tjött. Paus. (Anita, jag är trött. Kan jag få en paus?)
– Haha, ja okej då. Vi tar paus.

Efter pausen kom psykologen för att göra sin egen bedömning av Tuvas utveckling. Med sig hade hon en stor bok med olika bilder som Tuva skulle identifiera och fundera kring. Skittråkigt, tyckte Fjärilen. Men psykologen kämpade på och lyckades med en stor portion entusiasm fånga Tuva korta stunder. Lilla damen fick stor guldstjärna och plus i kanten när en bild av en harpa dök upp och Tuva sa att det var en gitarr. Jag blev ganska impad jag också, det var en ganska dålig tecknad bild av en harpa, så att Tuva lyckades identifiera den som ett stränginstrument är ju faktiskt helt fantastiskt! Roligast var nog ändå när det dök upp en bild av en tandborste. Vid det laget hade psykologen och Tuva kommit in på samma våglängd och behövde inte så mycket hjälp med tolkningen från min sida.
– Bossta.
– Just det, en tandborste är det.
– Hibbi. Ättlid. Pusch. Bossta.
– Vad är en hibbi?
– Det är vår hund, Zingo. inflikade jag, varpå psykologen brast ut i skratt tätt följd av Tuva.
– Haha, jasså Zingo luktar äckligt när han pussas? Ja, då behöver han nog en tandborste!

På onsdagskvällar jobbar Linda. Hasse har badminton och jag boxning. Eller hade, säsongen är (redan) slut. Så nu är vi ofta hemma, hela högen. Får vara med på Antons onsdagsmys. Hyrfilm, popcorn eller chips och så nåt gott att dricka. Och det är riktigt mysigt, att få kura ihop i soffan nära Anton och bara vara. Tuva får all uppmärksamhet hon kan önska av Linda och vi kan ägna oss åt Anton precis 100%.

Ikväll blev det ännu onsdagsmysigare än vanligt för sonen. Hasse, jag, Tuva och Linda är hemma och som bonus kom farmor och farfar också! Sonen sitter just nu lutad farmor och gömmer popcornskålen för farfar medan de tittar på Madagaskar 2. Min stora, lilla prins. Som fyller 8 år på måndag!! Hur i hela friden gick det till? Höll vi inte 5-årskalas förra året?

Jag har pysslat med piñatan idag. Monterat ihop de två lösa delarna, fyllt den och limmat igen den, grundmålat den och gjort lite kompletterande dekordelar i kartong. Den kommer bli kanon!
Men jag fick backa lite med fyllningen. Jag tänkte att de traditionella godispåsarna kunde få gömma sig i piñatan, istället för fiskdamm (det är man väl ändå lite för stor för när man fyller 8?) men när jag packat i alla 13 godispåsar och försökte lyfta piñatan började den knaka i protest. Den ska ju hänga i taket (eller nåt) och då blev 13 påsar med smågodis lite för mycket att bära upp för min papier maché skapelse. Men självklart hade jag en plan B!
Istället fyllde jag den med inslagna kolor (Dumle och Geisha), klubbor och käcka små minipåsar med Ahlgrens bilar. Och papperskonfetti förstås. Ganska lite konfetti…det är ju jag som ska sopa upp eländet sen…

– Men vart ska vi hänga den, mamma? frågade sonen
– I taket!
– Men det är väldigt högt i tak där vi ska vara.
– Jo…det tänkte jag inte på.
– Du får hålla i den!

För mitt inre öga såg jag när 13 ungar gick lös på piñatan med slagträn…och missade piñatan. Men träffade mig. Väldigt smärtsamt bara att föreställa sig…

– Hmm…kan vi inte hänga den i taket så får vi väl hänga den längst ut på en kvast. Så kan jag hålla kvasten. Kanske.
– Ja, det blir säkert bra.

Ny bild för mitt inre öga:
Piñatan blir för tung att hålla upp när barnen börjar slå på den, jag tappar kvasten och piñatan i golvet varpå den går i tusen bitar. Barnen blir skitbesvikna. Särskilt Anton.

Jag får fortsätta jobba på den där idén med upphängning. Den behöver helt klart finslipas.

Hemma igen, efter att ha avnjutit mitt livs bästa födelsedagspresent någonsin! Det kvittar väl att jag fick den en månad i förväg, jag kommer njuta av upplevelsen i flera år! Tack, Hasse!! Och tack Tobbe, som varit vår tålmodige och underbare guide hela helgen!

London var underbart. Jag kommer liksom inte på något ord som kan beskriva känslan som uppfyller hela mitt bröst, så ”underbart” får helt enkelt duga. Vi anlände på torsdag eftermiddag och vandrade runt i London i flera timmar. Knatade ner mot Themsen, kollade på Big Ben, London Eye, Houses of Parliament (osäker på stavningen, det är ju utrikiska), Piccadilly Circus och jag vet inte allt vad vi hann se. Våren hade kommit och det blommade överallt, vi gick förbi en syrénhäck som jag inte kunde låta bli att köra in hela huvudet i, det doftade så ljuvligt!
Mindre ljuvligt var väl de trötta fötterna som bestämt protesterade mot allt promenerande. Hasse hade blåsor under tårna när vi väl kom tillbaks till hotellet. Så sedan fick det bli lite mera tunnelbana och taxi när vi skulle transportera oss längre sträckor, men det var inte fy skam det heller. Tunnelbanan går ju i princip hela tiden, det längsta vi fick vänta var 2 minuter, men oftast kom det ett tåg alldeles när vi klev ut på perrongen.

Vi hoppade över vårt planerade turistande i mångt och mycket, det var så underbart avkopplande att strosa omkring och bara vara! Vi gick och kikade lite, gled in på nån pub och tog en öl, knatade ut och kikade lite till, gled in på nästa pub. Jag har lärt mig dricka öl, kors i taket! Vid rätt temperatur och i trevligt sällskap är det ju riktigt gott!
Om det finns många pubar i London så finns det ännu fler mat-ställen! Det är bara att välja från vilken kontinent du vill ha mat och gå runt ett hörn så ligger där en restaurang med just det du söker. Italienskt, kinesiskt, polskt, ungerskt, thai…jag kan fortsätta hur länge som helst, men ni fattar poängen. Det blev dock inte så mycket utforskat på matfronten, den engelska frukosten höll oss mätta en bra bit in på eftermiddagen!

Lite shopping har vi hunnit med också! Vi tog en tur in på Oxford Street för att besöka varuhuset Primark. Det var ENORMT! I direkt kontrast till varuhusets storlek stod priserna, som var yttepyttiga. Det blev ett och annat fynd där, främst till barnen men även några plagg till oss vuxna. Barnens plagg kostade i snitt 40 kr vare sig det var byxor eller tröjor, själv köpte jag ett par jeans för knappa 70 riksdaler. Väldigt överkomligt!
Starkast intryck på mig gjorde nog ändå stadsdelen Camden Town. Herrejösses, vilket härligt ställe! Bara ett par stationer från centrala London, men det kändes som att komma till ett helt annat land, en helt annan värld! Från centrala Londons propra gator, med tjusiga butiker i långa rader kom vi till småbutikernas himmelrike! Där fanns allt mellan himmel och jord, i alla prisklasser du kan tänka dig förutom de riktigt höga. Det doftade av hundratals sorters mat från världens alla hörn, mängder med folk och massor av försäljare av ditten och datten. Musik hördes från både höger och vänster där punk avlöstes av karibiska rytmer. Vi köpte oss en öl och stod länge och bara njöt av stämningen där, innan vi gav oss in i vimlet vi också. Vi köpte en var sin tröja åt barnen och jag försökte mig på prutning vilket tydligen inte var min starka sida…jag lyckades bara få ner priset med 2 pund och det gick alldeles för fort så egentligen testade han mig nog bara för att se om jag var dum nog att ge 20 pund för två barntröjor. Men barnen blev jätteglada för dem!

Les Miserables (musikalen) var allt jag hoppats på och mer. Det är stor skillnad att se musikal i Sverige jämfört med i London. Upplevelsen går inte att beskriva med ord, helt enkelt. Jag grät som en liten gris, från början till slut! Det måste definitivt bli fler musikalresor till London!
Hasse, som aldrig sett musikal förut, fick sig en överraskning. Han har aldrig varit särskilt imponerad av tanken att betala för att gå och se en musikal, men nu har han ändrat åsikt. Han älskade det! Och hur kan man låta bli? Det är så medryckande att det är omöjligt att värja sig!

Nu sitter jag här och bara ler som ett fån, det här minnet kommer värma mig länge och väl. Mina batterier är nyladdade och det känns som om det kommer räcka hur länge som helst. Jag lyckades koppla av och bara njuta, säker i vissheten om att barnen hade det alldeles utmärkt hemma med mormor och morfar å Linda. Av Anton fick jag en stor kram när vi kom hem, men Tuva noterade bara i förbifarten att jag höll om henne ty hon var upptagen av TV:n. Ett gott tecken, hon har klarat sig fint utan mamma i ett par dagar!

Vi har varit på resande fot i ungefär 8 timmar idag, så jag är lite mör för tillfället. Och evigt tacksam för ”staben” som hållit ställningarna här hemma. Vi kom hem till älgstek och dukat bord, hur lyxigt är inte det?!

Barnen är nattade och nu tänker jag slänga mig i vår sköna soffa, suga lite på min karamell av minnen och njuta av att vara hemma igen!