Sitter vid köksbordet och försöker hålla ögonen öppna tills Linda kommer. En halvtimme kvar. Gäääsp…
Vaknatt. Igen. Fy fan vad less jag är nu. Räknade efter lite i almanackan, hostan har hängt med i 8 veckor. Som jag säkert kan minnas, det är möjligt att det egentligen är ännu längre. Nu är jag desperat, måste ringa farbror doktorn och fråga om råd, nånting måste göras. För min del är det väl ingen större fara, jag blir lite mör och stingslig men det försvinner när jag får sova ett par timmar på dagen. Men för Tuva då? Hon sover ju i princip ALDRIG på dagen, och sover man då även ganska taskigt på nätterna så blir det liksom inge bra. Mat och sömn är grundläggande för vår hälsa och vårt välbefinnande och Tuva ligger verkligen back på det där med sömnen…
Det känns som om själva förkylningen inte är kvar längre, allt slem och snor är alldeles klart. Det är bara som om hostan blivit mer eller mindre kronisk. Allergi, var det någon som föreslog. Men då borde man väl snora och slemma hela tiden, inte bara på nätterna? Suck, jag vet inte.
Antagligen blir det en kortisonkur. Vilket inte heller känns så lustigt, det sätter man bara in när det verkligen, verkligen behövs. Och helst inte då heller. Men nu känns det som om det verkligen, verkligen behövs. Tuva har missat alla sina aktiviteter under en ohyggligt lång tid, det måste vara urbota skittråkigt att bara gå hemma hela tiden. Men så fort hon anstränger sig så blir det minst 2 vakna host-nätter som följd. Ridningen, simningen, förskolan…allt ligger på is i väntan på att hostan, som aldrig släpper, ska släppa. Det känns så TRÖSTLÖST!!
Jag känner mig maktlös. Mitt mamma-hjärta värker. Om det varit ett skrapat knä, hade jag blåst på det och satt på ett rosa HelloKitty-plåster och vips hade allt varit bra igen. Gud i himmel, vad jag önskar att det varit ett skrapat knä. Det enda jag kan göra för hostan är att köra inhalatorn. Den hjälper förvisso lite grann. Men bara lite. Jag får inte ge hostdämpande så att hon kan sova på nätterna, för det göra allt värre och farligare än vad det redan är. Jag får inte ge slemlösande på dagen så att hon kan hosta ur sig medan hon är vaken, för det kan göra allt värre och farligare än det redan är. Men jag FÅR hålla om, stryka över kinden, ömt blåsa bort svettpärlorna från hennes lilla panna, fånga slemkräkorna och torka snoret. Alltid nåt.
Nog kan det vara allergi allt, eller astma, eller både och? astma gör sej ofta gällande på nätter, om man är undermedicinerad speciellt..
Jag hoppas ni får träffa en klok läkare. Det var så vi kom på både allergier och astma hos vår dotter, med hjälp av en läkare som såg lite längre..
kram Monica R
Stryk en gång över fjärilens kind från mig. Och en gång över din egen.
Lilla fjäril jag önskar av hela mitt hjärta att du fick var fri från alla bekymmer. Frisk från hosta och förkylning, så att du får hålla på med dina aktiviteter.
kram Annelie
tur du är en sån underbar mamma Ida..som tröstar och finns där..detsamma om dig Hans..bättre pappa kan inte lilla ”butterfly” ha.. det är nån mening med allt..att just ni valdes till hennes föräldrar är för att ni är de bästa hon kunnat få den lilla stora fina flickan..Tuva-hjärtat..hoppas doktorn har nåt ”mirakel-medel” att erbjuda..kram till hela familjen från ”tant Irene”