På fredag drar OS i Vancouver igång, var med i busungarnas Vancouvertips och tävla du också! Första pris är det allra sista exemplaret av Idas bok ”Därifrån och Hit” (Signerat så klart) samt fyra trisslotter.

Det kostar inget att vara med, men du kan bli miljonär på kuppen!

Du har fram till den 13 februari, kl.01.00 på dig att göra din anmälan. Missa inte chansen att vara med och tävla.

Man kan registrera sitt tips ända fram tills tävlingarna börjar så surfa in på http://busungar.krogh.se/vancouvertipset och tävla NU!

Ordet ”diabetes” nämndes i en konversation här hemma varpå sonen utbrister:
– Det är så himla jobbigt! Man bara bajsar och bajsar hela tiden!

Hmm…det var för mig ett okänt symptom på diabetes.
– Jag tror du tänker på diarré.
– Jaha, ja kanske det ja.

Det är inte alltid så lätt att hålla rätt på och använda nya ord man lär sig när man inte riktigt vet vad dom betyder!

Mamman har varit lite prillig idag. Jag tog en promenad med Zingo, utforskade en ny bit av Dalkarlsvägen som också är skoterled. Kanonfint att gå i på vintern. Vi gick och gick, för varje steg förundrades jag mer och mer av hur fantastiskt vackert det var där i skogen. På vissa ställen stod träden glest och släppte fram solljuset som värmde mot kinden och gav syre åt själen. På andra ställen stod träden så tätt intill varandra att de nästan bildade en katedral där ljuset mjukt filtrerades genom snötäcket. Jag var som ett barn på julafton, runt varje ny krök väntade något vackrare än vad vi just passerat. Rätt som det var ploppade jag ut på en väg. Vägen till Rörshyttan. Benen ville inte sluta att gå, så vi fortsatte ner mot Rörshyttan, vek in i Västerbyn och gick den gamla järnvägen hem. 2½ halv timme knatade vi. Min lilla skogspromenad blev en sisådär 1,2 mil lång! Men det var ljuvligt. Till och med värt skavsåren!

Arizona har också varit på ute på äventyr. Eller, inte ute, då hade hon ju frusit ihjäl! Inne på äventyr kan vi väl säga då. Hon fick komma ner och kila på köksbordet och käka paranötter som Hasse delat i två delar. Fyra halvor knödde hon in i sin lilla mun! Beundransvärt! Visst ser hon himla nöjd ut?

Först och främst, mina damer och herrar, käraste bloggläsare, vill jag be om ursäkt för att bloggen är segare än en snigel med tuggummi under tennisskorna. Vi håller på och kollar på alternativa webbhotell för att få upp hastigheten till en acceptabel nivå.

Jag hade tänkt dra ett långt blogginlägg om mig själv och personalfesten jag var på igår. Men så, efter middagen, var det ju dags för lördagsgodis. Och idag gällde det ALLA i familjen. Vi är ju bara tre i familjen som kan tugga lördagsgodis och svälja det utan fara för livet. Men allt godis behöver ju faktiskt inte tugga och sväljas…
Tuva fick en klubba, greppade den och höll den så hårt att lilla tummen blev alldeles knallblå. Vilken lycka, vilken smaksensation! Hon smackade och dreglade som om det var manna från himmelen som nådde hennes läppar! Jag är så lycklig och stolt att jag inte vet om jag ska spricka eller gråta, när hon sitter där och smaskar på klubban. Hon lyckas hålla den lilla pinnen kvar i sin osammarbetsvilliga hand, besegra sin överdjävliga stelhet och böja armen så att klubban når till munnen. Alldeles själv. Min stora, duktiga fjäril.
Jag behöver inte säga mer. Ni kan se själva!

Sonen växer och växer. Sliter kläder som jag vet inte vad! Varje morgon den här veckan har han fått frispel när det varit dags att ta på strumporna.
– Men MAMMA!!! Varför lägger du bara fram strumpor med HÅL I?!
– Jo, för att jag tycker det är så charmigt när du blir irriterad. Not.

Som om jag varje morgon skulle stå och leta fram ett par strumpor med hål i. Jag köpte ju nyss 6 par sprillans nya! Strumpor alltså, inte hål. Hålen kommer av sig själv, alldeles gratis. Antons handskar har ett tag sett lika eländiga ut som de flesta strumporna, söndriga och sorgliga. Dags för nya handskar alltså! I tisdags beväpnade jag mig med plånbok och tålamod å for till Hedemora. Efter en och en halv timme hade jag varit inne i så gott som varenda butik i hela stan. Två av dem hade handskar (resten erbjöd bara vantar vilket inte står emot en 7-årings lek och äventyr i vinterväder). Vi har ju ingen av de större klädkedjorna i stan, där man brukar kunna finna dylika slit-artiklar till mänskliga priser med tanke på hur snabbt de förbrukas. Två affärer alltså, den ena snäppet dyrare än den andra. Till slut föll valet på sportbutiken, han var 50 kr billigare och så är han himla trevlig till på köpet. Men jag vete tusan om han är så trevlig att priset kändes överkomligt. 350 SPÄNN!! För ett par handskar! Jag höll på att få hjärtsnörp! Men det var ju bara att se glad ut och punga ut alla de där riksdalerna, pojken kan ju inte gå i trasiga handskar heller.
– Jag vet att dom är dyra, men dom är väldigt hållbara och prisvärda. Jag lovar att de håller minst dubbelt så länge som om du köpt ett par på Lindex eller H&M.
– Toppen. Två veckor då, alltså…mumlade jag så lågt att han inte hörde det medan jag trumpet pillade fram VISA-kortet.

För 350 spänn förväntar jag mig att de håller tills Anton inte kommer i dem längre! Alltså, säga vad man vill om kvalitet och att det månne hålla längre än billigare alternativ, men det tyg som motstår ett barns lekar och strapatser är ännu icke upp funnet!

Anton har sovit i sin säng inatt, kors i taket! Eftersom han som sagt växer och frodas, börjar han växa ifrån sin säng. Inte på längden, för den är 200 cm lång, men han börjar bli en stor och alldeles lagom tung pojke. Han kan känna ribborna genom sin madrass. Följden av detta är att han kommer ner och sover i våran säng, varenda natt. Förvisso har vi en stor, fin dubbelsäng men när vi sover tre stycken i den så vaknar både jag och Hasse med ryggvärk och stela nackar. Även om jag knappt är medveten om att Anton kryper ner så ligger jag automatiskt så stilla det bara går när jag känner att han ligger bredvid mig. För att inte störa, inte väcka eller rulla över honom. Jag makar mig närmare Hasse för att ge Anton plats, varpå Hasse i sömnen makar längre mot kanten för att det blir för varmt. Så när morgonen kommer ligger maken på yttersta kanten av sängen, med frugan stel som en pinne alldeles intill medan sonen vräker sig på de 2/3 av sängen han lyckats vinna under natten!
Anton vill gärna ha en film, Monsters vs Aliens. Han har sett den redan, men då hade vi hyrt den. Han vill ha den så han kan se den igen och igen. Så vi lovade honom filmen, när han sovit 4 nätter i sin egen säng. Från och med igår kväll. Som varje natt kom han nertassande vid midnatt för att krypa ner, men kom på sig alldeles vid sängkanten. För att rädda situationen och chansen att få filmen fann han snart på en bortförklaring till varför han gått ur sin säng.
– Eh…du mamma? Jag undrade bara, kom mitt tefat med hem från skolan igår?
– Va? Ja, jo. Det står utanför garaget. Varför undrar du det?
– Bara undrade. Och så skulle jag kissa också. Godnatt!

Hasse och jag låg kvar och fnissade en bra stund. Alla ursäkter är ju bra utom de direkt genomskinliga…

Hej och hå, idag var det årspremiär på långfärdsskridskorna! Förra året blev det inte av att jag åkte nåt alls, så det var en hel hoper muskelgrupper som jag hade hunnit glömma bort att de fanns. De gjorde sig dock snabbt påminda efter bara några minuter på isen… Fötterna och framsidan på benen krampade så jag höll på att stå på näsan! Men ont ska med ont fördrivas, jag skrinnade på tills det släppte. Eller domnade bort…
Hasse, Raie och jag tog oss en tur på vackra Grycken. Zingo var med och fick prova en dragsele för första gången, det blev en hit! Raie och jag fick åka före och agera ”morot” åt honom, varpå husse som satt fast i linan kom efter med en sjutusan till fart! På hemvägen hittade Zingo en ännu bättre morot, nämligen en tik som promenerade en bra bit framför oss. Vi hade förmodligen kunnat hänga en hel lastbil i linan och Zingo hade sprungit lika fort ändå, det luktade ju så gott framöver!!
Efter den långa härliga turen knäppte vi av oss skridskorna och började gå mot bilen, varpå Raie och Hasse blev lite oroliga för att något brunnit för lilla mamman därute på isen. Jag fnittrade och vinglade som en första klassens fyllekaja. Jamen, det gick ju inte att låta bli att vare sig vingla eller fnissa åt hur kroppen betedde sig! Jag hade spänt fötterna så länge att de spände upp sig än värre när jag knäppte av skridskorna, så jag gick på tå hur jag än försökte få ner hälen. Överkroppen har man ju lätt framåtlutad när man skrinnar, och den vägrade vika från det läget när jag skulle gå. Så där gick jag, på tå och framåtlutad. Fem steg hann jag trippa innan jag tippade framåt och fick ta emot mig genom att köra ner skridskorna (som jag höll i händerna) i isen. Upp igen, så långt det gick, fem vinglande steg och så ner i isen! Jag måste ha sett lika rolig ut som jag kände mig!

Tuva och Linda for iväg på eget äventyr medan vi var borta. Ridningen har ju inte börjat än, men det behöver ju inte betyda att man inte får träffa hästar och rida! Linda tog med Tuva till stallet som finns där Linda bor, där Tuva fick både gosa med, mata och sitta på en häst. En snäll och klok kuse som visste att ta det försiktigt, försiktigt när så dyrbar last placerades på dess rygg. Tuva var överförtjust! Benen var väl inte vidare värst samarbetsvilliga, men Tuva var desto envisare. Hon skulle på inga villkor kliva av hästen, även om benen var så stela att Linda var tvungen att hålla dem uppdragna! Till slut fick Tuva ligga på hästryggen med näsan upp i vädret och känna snöflingorna singla mot ansiktet medan hon njöt i fulla drag. Lilla Fjärilen hade jätteroligt och blev både rosenrasande och förkrossad när det var dags att åka hem. Hela vägen hem tjöt hon i bilen. Det får nog blir fler resor till det stallet i framtiden.

Smutsiga små rosa ridvantar ligger i hallen och vittnar om dagens underbara äventyr.