Långa benet före

Hej och hå, idag var det årspremiär på långfärdsskridskorna! Förra året blev det inte av att jag åkte nåt alls, så det var en hel hoper muskelgrupper som jag hade hunnit glömma bort att de fanns. De gjorde sig dock snabbt påminda efter bara några minuter på isen… Fötterna och framsidan på benen krampade så jag höll på att stå på näsan! Men ont ska med ont fördrivas, jag skrinnade på tills det släppte. Eller domnade bort…
Hasse, Raie och jag tog oss en tur på vackra Grycken. Zingo var med och fick prova en dragsele för första gången, det blev en hit! Raie och jag fick åka före och agera ”morot” åt honom, varpå husse som satt fast i linan kom efter med en sjutusan till fart! På hemvägen hittade Zingo en ännu bättre morot, nämligen en tik som promenerade en bra bit framför oss. Vi hade förmodligen kunnat hänga en hel lastbil i linan och Zingo hade sprungit lika fort ändå, det luktade ju så gott framöver!!
Efter den långa härliga turen knäppte vi av oss skridskorna och började gå mot bilen, varpå Raie och Hasse blev lite oroliga för att något brunnit för lilla mamman därute på isen. Jag fnittrade och vinglade som en första klassens fyllekaja. Jamen, det gick ju inte att låta bli att vare sig vingla eller fnissa åt hur kroppen betedde sig! Jag hade spänt fötterna så länge att de spände upp sig än värre när jag knäppte av skridskorna, så jag gick på tå hur jag än försökte få ner hälen. Överkroppen har man ju lätt framåtlutad när man skrinnar, och den vägrade vika från det läget när jag skulle gå. Så där gick jag, på tå och framåtlutad. Fem steg hann jag trippa innan jag tippade framåt och fick ta emot mig genom att köra ner skridskorna (som jag höll i händerna) i isen. Upp igen, så långt det gick, fem vinglande steg och så ner i isen! Jag måste ha sett lika rolig ut som jag kände mig!

Tuva och Linda for iväg på eget äventyr medan vi var borta. Ridningen har ju inte börjat än, men det behöver ju inte betyda att man inte får träffa hästar och rida! Linda tog med Tuva till stallet som finns där Linda bor, där Tuva fick både gosa med, mata och sitta på en häst. En snäll och klok kuse som visste att ta det försiktigt, försiktigt när så dyrbar last placerades på dess rygg. Tuva var överförtjust! Benen var väl inte vidare värst samarbetsvilliga, men Tuva var desto envisare. Hon skulle på inga villkor kliva av hästen, även om benen var så stela att Linda var tvungen att hålla dem uppdragna! Till slut fick Tuva ligga på hästryggen med näsan upp i vädret och känna snöflingorna singla mot ansiktet medan hon njöt i fulla drag. Lilla Fjärilen hade jätteroligt och blev både rosenrasande och förkrossad när det var dags att åka hem. Hela vägen hem tjöt hon i bilen. Det får nog blir fler resor till det stallet i framtiden.

Smutsiga små rosa ridvantar ligger i hallen och vittnar om dagens underbara äventyr.