Vilse i skogen

Åh herre min je, vilken joggintur jag har varit ut på!

Det var så här, att jag tränar ju för att springa Vårruset i maj, och då är det så fiffigt att de har ett program på sin hemsida som man kan följa om man vill. Ett träningsprogram upplagt av en proffesionell löpare med tre svårighetsgrader beroende på om man vill gå, jogga eller springa loppet. Enligt det programmet skulle jag idag göra ett 60-minuterspass bestående av 5 minuters promenad och 15 minuters jogging x 3. Jag har en runda som är lagom för det passet, men idag ville Anton följa med och så tog jag Zingo med också, så vi tog en annan runda längs en nästintill otrafikerad väg. Jag har aldrig sprungit där förut, det var jättemysig joggingväg. Zingo lunkade så förnöjt vid min sida och Anton kvittrade som en fågel på cykeln.

När Anton är med så blir det alltid lite högre tempo på joggen, dels för att han cyklar och dels för att man faktiskt orkar mera med trevligt sällskap. Summan av kardemumman blev att när vi kommit till den plats där jag räknat ut att jag borde vända (jag hade kollat på en karta innan vi sprang) så hade det inte gått så lång tid som jag räknat ut att det borde tagit. Så vi sprang på lite till. Rundan går runt sjön Rällingen och är allt som allt ca 9 km, och när det enligt klockan var dags att vända räknade jag lite snabbt ut att det borde vara kortare att fortsätta runt sjön istället för att vända. Sagt och gjort, vi fortsatte. Anton började bli trött, och det var mycket uppförsbackar. Rätt som det var så stod vi mitt ute i skogen, på en oplogad landsväg. Vägen delade sig, jag valde att gå till vänster. Det var helt omöjligt att cykla eller springa på den vägen, men det måste vara den rätta vägen hem. Vi kom fram till en förbudsskyllt, jag läste den inte riktigt utan tyckte att det kändes som om vi ändå tagit fel väg i korsningen. Vi gick tillbaka.

Vid det här laget började det skymma, varpå Anton fick lite lätt panik. Mitt ute i skogen, mamma har erkännt att hon inte har den blekaste aning vart vägen leder och det börjar bli mörkt…
Tillbaks i korsningen igen såg jag att den andra vägen hade en bom, förvisso öppen, men där var fordonstrafik förbjuden. Vad fasen? Jag fick för mig att man kunde åka bil runt sjön?
Innan vi villade bort oss ännu mer ringde jag Susanne som är lokalinvånare och hittar runt Rällingen. Jag var på rätt väg! Men…den plogas inte på vintern. Helt omöjligt att ta sig fram där med cykel för Anton och ganska besvärligt att bara gå också. Suck! Vi fick väl vända då.

Nu började det kännas i benen att jag redan avverkat min tilltänkta sträcka för längesen, men att promenera hela vägen hem var ju inte att tänka på, det skulle snart vara mörkt. Det var bara att springa glatt!
Anton blev muntrare när vi vände och fick nedförsbacke en lång bit, Zingo han lufsade på i samma takt utan att visa minsta tecken på trötthet. Nu när vi inte var vilse längre kunde vi skratta åt våran lilla strapats, haha vilken korkmorsa som släpar ut sin 6-åring strax innan skymningen och springer vilse. Ha ha ha!
Hem kom vi i alla fall! Sista biten lovade jag att Anton skulle få äta så mycket han orkade ur sitt påskägg och dricka påskmust för att han varit så himla tapper. Han talade ju om några gånger att han var trött, men han gnällde inte en enda gång!

Jag mätte upp sträckan när vi kom hem, finns ett jättebra verktyg på Funbeat.se där man kan mäta upp sin löprunda. Vi har motionerat 10.38 km idag! Det ni! Gissa om jag kommer ha ont överallt imorgon…huvudet kommer dunka av vätskebrist. Jag köpte mig en cider idag när jag var på Systemet, men den får vackert stå kvar i kylen tills jag har återställt vätskenivån i kroppen. Typ på lördag. Tidigast. Haha, men roligt hade vi, Anton och jag. Vi har lovat varandra att absolut varken springa eller cykla imorgon…