Har du gått på någon april-nit idag då? Jag har gått på en, en liten oskyldig en. När jag lämnade Anton vid skolan kom en hel drös med barn emot oss och skulle april-skoja, men det mesta var lite väl genomskinligt, som till exempel att fröken hade en tiger med sig till skolan idag. När jag kramat Anton och just skulle gå utbrast en pojke:
– Kolla katten, där på taket! och pekade.
Jag vände mig om för att titta, varpå pojken i fråga vek sig dubbel av skratt.
– Haha, du gick på det! April april din dumma sill!!
Vaknade med fruktansvärd huvudvärk imorse. Jag tyckte att den kunde anse sig själv vara ett april-skämt och snällt försvinna med hjälp av Panodil, men vi hade visst delade meningar om det. Provade att ta Panodil och lägga mig när jag lämnat Anton, Tuva och Hasse sov fortfarande sött. Bara en liten stund skulle jag sova. Pang! Jag snarkade som en klubbad säl ända till halv elva! Tuva var ännu tröttare, för hon vaknade inte förrän jag gått upp och börjat föra lite väsen med diskmaskinen.
Idag stod ett besök på Ortopedverkstaden i almanackan, meningen var att jag och Tuva skulle åka själva och Hasse skulle jobba lite hemma. Men han fick vackert ställa upp som chaufför eftersom jag var alldeles groggy av skallavärken. Tuva skulle prova ut sina nya skenor idag, superfina rosa skenor med fjärilar! När hon provade de nya såg jag verkligen hur väldigt små hennes nuvarande är. Skor provade hon också, tennisskor och sandaler behövs till sommaren. Det är inte billigt med ortosskor, men alldeles nödvändigt. Förra året försökte vi ju leta på skor ute på stan som passade, vi fick leta igenom både Falun och Borlänge för att hitta ett endaste litet par som passade halvhyffsat.
Igår var det ridning för Anton. Han fick prova en nya häst den här gången, och till på köpet så var hans ridlärare sjuk så det var en vikare. Anton så glite skeptisk ut, väldigt mycket nytt på en gång. Den här gången fick han rida på den lilla ponnyn Mathillda. Hon är verkligen liten, hennes rygg når inte över min midja! Men för Anton funkade det ju galant, han behövde inte bli uppslängd i sadeln utan kunde ta sig upp själv. Mathilda är stallets grand old lady, så jag tänkte att det skulle vara en baggis att leda henne i jämförelse med de stora klunsar jag varit ledare åt hittills. Ack vad jag bedrog mig! Det fanns inget ”old” i den hästen inte! Bara att leda henne i skritt krävde sitt, hon hade bråttom juh! Vi gick som nummer tre i gruppen, vilket hon inte verkade helt till freds med. Vi fick ideligen avbryta hennes omkörningsförsök och bromsa så hon inte sprang in i hästen framför. Envis som en åsna. När det blev dags att trava tog jag samma steglängd som när Galdùr travar, och höll på att tappa grimskaftet! Jädrar i min låda vad den hästen travar fort! Jag blev så chockad att jag brast ut i skratt där jag sprang som en idiot för att hinna med! Anton satt i sadeln och försökte rida lätt, vilket var fullkomligt omöjligt med den travtakten. Han garvade så han höll på att göra i byxorna! Vi försökte sansa oss, men det var inte lätt. Föräldrarna på läktaren fnissade de också, vi måste ha sett hejdlöst roliga ut. Anton i sadeln, kämpandes med att försöka rida lätt, hålla koll på tyglarna och försöka få Mathilda att hålla sig på spåret, och jag bredvid springandes som ett skållat troll fullt upptagen med att försöka hjälpa Anton att bromsa ekipaget. Ha ha, det var ett träningspass jag sent lär glömma! En fördel med Mathilda var dock att hon var så liten att Anton kunde hjälpa till att ”klä av” henne efter lektionen. Men där slutade fördelarna, enligt sonen.
– Den där hästen vill jag aldrig, aldrig mer sitta på!!