Jo, så lät det när jag hackade sallad till lunchen. Chop chop chop. Krispig sallad var det, men så blev det mjukt plötsligt! Usch, ett dåligt salladsblad tänkte jag. Det måste vi ta bort. Tittade ner på salladen och såg…min halv-hackade tumme! Jag hade skurit mig i toppen på tummen! AAAAAJJJ!!!
Varför blir det så? Varför gör det inte ont förrän man ser att man har gjort illa sig? Chock, kanske.
Blod, å jäsikens va mycket blod det kan komma ur en sketen liten fingertopp! Oj, vad det blöder. Anton är hungrig, måste fortsätta med lunchen. Svepte om en kompress och drog runt lite tejp, hackade vidare och serverade lunch. Efter lunchen var tummen blöt, å det var inte vatten. Rackarns då! Men hur klantig får man vara egentligen? Vad skulle jag där med tummen att göra? Korkat!
Från den ljusa sidan sett så har jag väldigt bra knivar när jag hackar sallad, skarpa och fina. Nu ser det ut som om min tumme har en liten hatt på toppen, vilket i själva verket är just fingertoppen som glipar lite från tummen. Tjusigt.
Tjusigt var i alla fall bandaget som min man lade om tummen när han kom hem från skogen och fick vetskap om sin hustrus fadäser i köket. Han fick beröm på sjukhuset, för det fina bandaget!
Ja, vi var inte på sjukhuset för min skull, Tuva hade ett bokat besök hos sin hjärtläkare. Han är så himla gullig, den karln. Anton var också med, eftersom han fortfarande har jullov och det var inga problem. Han satt och ritade medan Tuva undersöktes, en teckning till hjärtläkaren blev det. Av MegaMan, nån sån hade han inte på sin vägg med teckningar. Allt såg oförändrat ut med Tuvas hjärta, vilket betyder att allt är väl. Hon har ju en förtjockning på skiljeväggen i hjärtat, det är som det är, huvudsaken är att det inte blir tjockare.
Sen blev det ett oplanerat besök hos Tuvas läkare Göran. Vi har bett om att få besöken sambokade, så det inte blir så mycket åkande och det är tänkt att funka också. Men det gör det ju inte alltid, så när hjärtläkaren fick höra att vi inte fått kallelse till Göran samtidigt kilade han helt sonika in till Göran och fixade det. Vi fick en liten paus så Tuva kunde få mat först. Vi andra fick bullar.
Om man ska göra ett besök på barnkliniken i Falun så ska man göra det på en onsdag, för då bakar Yvonne! Yvonne är lekterapeut på barnkliniken, urgullig människa. När vi låg inne med Tuva så kom Yvonne in minst en gång om dagen för att leka lite med Tuva, sjunga, prata. Det betydde så mycket för oss allihop! Hon gav oss en enorm känsla av trygghet genom sina besök.
Och varje onsdag bakar hon alltså bullar. Det är så härligt att se hur människor dras till doften, redan ute i trapphuset kan man se små leenden och näsor som vädrar nybakta kanelbullar. Dom var lika goda idag som dom alltid är, med smak av vanilj, kanel…och trygghet.
Besöket hos Göran gick också finemang, Tuva diggar Göran skarpt! Ett tag kallade hon alla läkare för Göran, det får han ta som en redig komplimang! Det fick bli middag på Gyllene Måsen (McDonalds) på vägen hem, klockan hade hunnit bli halv sex. Vi var helt slut när vi for hem, Tuva var tröttast av oss alla förstås. Och när hon är trött så gillar hon inte att åka bil. Hon skrek och grät i en kvart, tills hon var så utmattad att hon kräktes! Sen somnade hon som en liten gris. Lilla gumman, det är ett hårt liv du lever.
Idag kom det julklappar med posten, till Tuva och Anton! Från Tilde (tack snälla du, de var alldeles underbara!). Tuva fick en jättesöt ljusblå tamburin med vita prickar och ränder, hon älskar den! Hon har ju lite svårt att greppa saker, men en tamburin låter ju bara man kommer åt den. Vare sig man knuffar till den, slår på den eller bara pillar på den, så låter den. Oh, vilka smil den uppbringade!
Anton fick ett helt enormt paket med Ben10-figurer, gissa om han blev glad!
Aj då. Nu blöder visst tummen igen. Den gillar inte att knappra på ett tangentbord… Jag får nog gå och lägga om den lite grann…
lekterapin är guld värd på ett sjukhus…gud nåde den som försöker dra in på de tjänsterna..och bulldoft..det och nytvättade lakan..himmelska dofter..Ha en bra dag…Kram..
Hejsan!
Jag brukar vara inne och läsa på din blogg sen jag hörde tals om er från tv och tyckte att er historia var så gripande. Jag har aldig skrivit nån kommentar förr, men nu tänkte jag att jag skulle göra det. Du frågar varför du inte känd nått när du skar dig. Det kan jag svara på, kroppen är så smart att den utsöndrar nått som heter endorfiner när man gör illa sig och det är kroppens eget morfin och därför får man ont först efter en stund. Det är samma fenomen som inträffar vid större olyckor, men man brukar ganska ofta säga att det är för choken som man inte får ont, men det är för erndorfinet som kroppen utsöndrar vid en chock. Tack för mig!
att skära sig i fingrarna är min värsta skräck numera,eftersom jag har gått ner i slow motion i min vänstra hand och ändå envisas hjärnan med att tro att jag kan skära snabbt med den högra. En ekvation som inte alltid går ihop.
Så läser/ser jag att du som är snabb som en virvelvind i båda dina händer går och förverkligar en av min mardrömmar. Det gav mig en tankeställare. Kanske skall jag släppa mina hjärnspöken, som kom när MS flyttade in och skära på som vanligt. För händer det så händer det, oavsett MS eller inte…Tack Ida för denna AHA upplevelse..ditt bloggande och din glädje mitt i kaoset bjuder på så mycket tänkvärt…fortsätt så…kramisar Irene
Ps. skönt att det var ”bra” med Tuva..det ger lite andrum.. Ds.
Aj aj det gör attans ont att skära sig i tummen! På kniven kolla nästa gång på bladet, går in en bit (vid handtaget) där det EJ finns någon EGG. Du sparar många bitar av fingarna på detta sätt…..