Lek-lördag!

Igår hade Anton en riktig maraton-dag vill jag lova! På förmiddagen ringde en kompis och ville leka lite, så jag körde dit Anton vid halv elva. Det var ju nästan dags för lunch, men det skulle han få hos kompisen, plättar med sylt. Sonen avböjde icke (han tjatar jämt om plättar, men jag har ju ingen plättlagg). Hämtade honom igen vid två, för att hinna kamma honom och kolla så han var hel ren för klockan tre skulle han på kalas! Med ett leende på läpparna och paketet i handen for han iväg och kalasade. Direkt efter kalaset bar det av till Aquanova, Borlänges äventyrsbad, som Stugknuten hyrt i tre timmar (18-21). Gissa om han var trött när vi kom hem?!

Vi andra hade väl en lite lugnare start på dagen. Jag tog en ljuvlig långpromenad med vovvarna och passade på att njuta av snön (såg på väderrapporten att den ska försvinna). Lite hade redan hunnit tina bort, så det var inte fullt lika magiskt som det har varit ett bra tag nu. Men ändå härligt. Sånär som på sällskapet då, hundarna alltså. Var och en för sig kan de vara jättetrevliga att gå ut med, det går till och med att få kontakt med dom då. Men när dom går tillsammans så är jag ju bara en blyvikt längst bak på kopplet. Idefix ligger som en liten rem efter backen och drar som en tok i kopplet tills han börjar hosta. Zingo vill ju inte vara sämre han, så han drar han också. Där är det ju lite svårare att hålla emot, då han väger sina kilon.

När jag kom hem hade Hasse satt en bulldeg, eller två faktiskt. Så här bakades bullar för glatta livet i lördags, åh vad gott det doftade i huset. Så nu är det bara att komma på en fika, här finns Hasses smarriga vaniljbullar och tre sorters biscotti att kalasa på!

Vi hade superkul på Aquanova på kvällen! Raie och Christian (som förresten är här över helgen) följde med oss som sällskap och värdefull avlastning. Jag trodde barnen skulle vara för trötta, Anton som haft fullt upp hela dagen och Tuva som inte riktigt är i sitt esse. Men nähä då, bad orkar man alltid med! Vi provade äventyrspoolen med vågorna, bubbelpoolen och barnpoolen. Det är så skönt när Stugknuten har hyrt hela stället, för då är där inte så vansinnigt mycket folk och ingen tittar snett när man kommer släpandes med hjälpmedel inne i badhuset. Vi hade med oss rullstolen och badstolen. Rullstolen behövde vi ”bara” för att transportera Tuva mellan omklädningsrummet och badet, men det är inte så bara. Hon är ju jättetung! Badstolen var värd sin vikt dubbelt i guld både duschen och i äventyrspoolen. Vi var alla fullkomligt utpumpade när vi for hem igen! Ungarna somnade nästan innan huvudet snuddat vid kudden…

Idag har vi varit lite sega, efter gårdagens eskapader. Anton har varit arg som ett bi, men det kan jag förstå. Jag hade nog inte orkat med det schema han hade igår! Tuva är fortfarande lite hängig, eller…ja, jag vet inte. Hon är klängig och närhetskrävande, lite ljudkänslig och vill absolut inte åka i rullstolen hemma. (Igår på badet var det ju så mycket annat kul som hände så hon glömde av att protestera mot rullstolen.) Det stinger mig lite i hjärtat, för det är omöjligt att säga om hon bara är tillfälligt sämre, eller om hon helt enkelt tappade kraft och ork mer permanent av infektionen. Men vi har i alla fall lekt lite idag, målat med fingerfärg och kollat i leksakslådorna på Tuvas rum. Och lagat mat i plastköket! Det där plastköket är den mest älskade leksaken genom tiderna här hemma tror jag. Alla barn, våra såväl som barn på besök, blir alldeles betuttade i det där köket.

Jag minns när vi hade Poppe, vår förra hund, kvar. Han fick på nåder gå in i Tuvas rum (han var inte typen som tuggade i sig varenda leksak inom synhåll). Tuva älskade att ”laga mat” åt honom i plastköket och sedan mata honom med det. Hon kunde vara där i timmar, i början kunde hon stå och leka, när hon blev sämre tog hon en stol till hjälp. Men nu är det svårare. Varken rullstolen eller stolen funkar optimalt med köket, hon får parkera på snedden och använda en arm. Men hon kan ju nästan inte alls gripa längre, och då blir det svårt att sätta på plattorna, öppna och stänga micron eller plocka mat ur matväskan. Idag hjälpte jag henne, jag plockade ner micron och lade den i hennes knä. Sen fick hon trycka på knapparna och säga till när hon ville ha hjälp att öppna och stänga luckan. Det svider så i hjärtat…hon vill ju leka själv. Jag vill att hon ska kunna leka själv, som förut, med köket. Må så vara att hon inte kan stå längre, det kan jag ta. Jag kan ta att hon inte kan äta, eller sitta, krypa, cykla eller gå, men att hon nästan förlorat all gripförmåga känns så grymt. Hennes pussel, Lego-duplo, alla dockorna, byggklossarna, inget av det kan hon leka med längre. Jag tycker att Herr Leigh ska ta och dra dit pepparn växer och åtminstone ge fasen i gripförmågan!

Men nu ska vi inte gräva ner oss, det vinner man inget på. Barnen fick julklappar igår, av Christian. Anton fick ett supertufft paket med actiongubbar, jeep och tigerbur (och tiger såklart), Tuva fick en prinsessdocka (av barbie-typ) med häst. Ni skulle sett hennes min när hon rev av papperet och såg dockan å hästen, jösses jag trodde hennes haka skulle trilla ner och slå i bordsskivan! Hon blev så häpen, och överlycklig! Den har hon hittat på en rolig lek med, även om hon inte kan greppa vare sig dockan eller hästen. Men hästen har träns, och tyglar. Om man drar i tyglarna när hästen står på bordet så välter hästen! Haha, urkul! Och om man bara drar försiktigt så glider hästen framåt. ”Galopp galopp” säger Tuva och flinar. Lilla söta Tuva, i ur och skur, genom mörker och ljus så har du alltid ett leende på läpparna!