Nu är vi less på att ligga hemma och hosta å snora, så idag har vi kört för fullt hela dagen!
I morse hade Tuva tid på Habiliteringen, hos sin specialpedagog. Hu, så kul hon hade. Tuva alltså. Ja, specialpedagogen hade säkert också roligt, för all del. Tuva älskar att åka till Hab, där händer alltid nåt skoj! Vi började som vanligt i Vita rummet, för att ge Tuva lite tid att komma ner i varv och kunna koncentrera sig. Men när man har legat sjuk i två veckor har man ingen ork att varva ner, då vill man ju varva upp! Så hon deklarerade ganska snart att vi var färdiga med avslappning och nedvarvning. Vi gick till ett annat rum där Tuva fick öva lite finmotorik och visa upp sitt ordförråd. Och tänk, idag funkade händerna nästan som dom skulle! Tuva lyckades både pussla och rita med kritor. Specialpedagogen visade lite bilder för Tuva och frågade vad människorna på bilderna gjorde för nåt. Tuva svarade så duktigt, men när där dök upp en bild av en pojke som klättrade på en stege så tänkte jag att det blev lite för svårt. Jag trodde helt enkelt inte att Tuva hade koll på vad ”klättra” var för nåt, än mindre trodde jag att hon kunde forma ordet.
– Vad gör pojken? undrade pedagogen
– K’ättja. Upp. Högt!
Där fick jag mig en knäpp på nosen, jag borde väl ändå ha lärt mig vid det här laget att Tuva är det klipskaste lilla barn som gått i ett par ortoser! Hon hade ju full koll på vad alla gjorde på alla bilder (och med mig som tolk lyckades hon också förmedla det till pedagogen). Men det bästa kom nästan sist… Tuva är ju ruggigt förtjust i såpbubblor, och vad plockar pedagogen fram om inte…en såpbubble-maskin! Den såg ut som en stor burk, med en stort blått handtag. Om man drog det stora, blå handtaget emot sig så startade man fläkten och bubblorna kom ut högst upp på burken! Nu var där ju inga bubblor i när Tuva provade den, men hon var skitnöjd ändå! Det var en otrolig tillfredsställelse i att få nånting att hända när man drog i handtaget, och hon kunde göra det alldeles själv! Hon drog och drog medan smilet växte över ansiktet. När vi kom hem och hällde i såpbubblor blev det bara ännu roligare!
Idefix gillar också såpbubble-maskinen, han fångar bubblorna. Käftarna riktigt smäller ihop när han försöker fånga de transparenta små ”bollarna”!
Tuva var alldeles matt när vi for hem från Hab, men piggade på sig efter lite mat. Då tog vi hela familjen och åkte å bowlade tillsammans med en annan familj! Barnen fick en egen bana, med såna där ränn-stopp på sidorna. Jag hade bra gärna också velat ha såna. Det blir ju alltid så himla snett när jag kastar! Jättepinigt, för jag var ganska bra på bowling i yngre år, vi bowlade mycket på gymnasiet eftersom badhuset och bowlinghallen låg så nära skolan. Men nu minns jag ingenting av vad jag lärt mig, jag bara kastar och ser glad ut när bollen träffar. Som tur är så hade jag en expert till hjälp, nämligen Tuva. Hon fick spela några av mina rundor och då plockade vi poäng minsann, hon fick nästan strike till och med!
Det gick himla bra för Anton också, han kom på delad första plats på sin bana. Barnen hade så störtskön stil när de bowlade. Anton tog liksom sats för kung och fosterland, men hann nätt och jämnt fram till banan innan han tappade klotet, förhoppningsvis i rätt riktning. Antons yngre medspelerska var två huvuden kortare, och greppade klotet korrekt, varpå hon sprang med raska smurfsteg fram till banan där klotet gled av fingrarna och saaakta saakta rullade ner mot käglorna. Men hon träffade allt som oftast! Antons äldre medspelerska hade en annan teknik. Resolut grabbade hon klotet, stegade bestämt fram till banan och dängde det i golvet med en smäll varpå det rullade från ränn-stopp till ränn-stopp medan hon stod med armarna i kors och barskt betraktade klotet, som för att hota det i rätt riktning. Men alla sätt är jättebra, ungarna träffade minst lika många käglor som vi vuxna gjorde!
Efter två härliga serier hann vi bara hem och vända, sen for vi på kalas! För Raie fyller ju år idag, Hipp Hurra för Raie!!! Hembakad pizza, tårta och kaffe, Nillas jättesmaskigaste bullar och kakor! Oh, vilket palt-koma vi gick in i när vi ätit upp. Vi hamnade i soffan framför Bollibompa, allihop. Anton kröp riktigt nära mig, vi drog en filt över oss. Sen somnade mamman… Trevlig kalas-gäst. Tack för maten, nu går jag och knoppar på värdinnans soffa!
Vi är hemma igen nu, ungarna har stupat i säng efter dagens eskapader och vi vuxna ska nog följa deras exempel! Hoppas på lite mer sömn inatt… Tuva sov jättegott hela natten som var, men då tog storebror över rollen som sömn-marodör. Klockan tre på natten började han.
– Mamma! Mammamammamammamamma! MAAAAMMMAAAAA!!!
– Med gud, vad är det? flåsade jag fram efter en språngmarsch uppför trappen.
– Jag vill gå upp nu.
– Är du inte riktigt…lilla gubben, det är natt.
– Ligg hos mej lite då.
– Jaha, okej då. (vad som helst för att få honom att somna om!)
Sen vaknade han var 10:e minut med frågan.
– Kan vi gå upp nu?
– Nej!!
Halv fem gav vi upp försöken med att sova i hans säng. Vi gick ner till Hasse och kröp ner i stora sängen. Där lyckades Anton faktiskt sova ända till 06.30! Då var jag ungefär lika pigg som en zombie… Så inatt tycker jag att båda barnen kan ta och sussa sådär sött som bara barn kan. Snälla, snälla, snälla?