Tomten tappade ansiktet!

Hej och hå, jag hann inte blogga nåt igår. Eller jag orkade faktiskt inte, vi var helt slut när vi kom hem från julfirandet. Vi har haft en tokmysig jul, avstressad och slapp precis som det ska vara. Vi släpade omkring länge i pyjamas på julaftonsmorgon/förmiddag. Anton lekte med sina morgonpaket (två Lego-StarWars skepp modell mindre), jag plockade undan lite (man vill ju att det ska vara lite fint när man kommer hem på kvällen). Tuva sov länge och var yrvaken när jag tog upp henne.
– Men titta Tuva! Titta i din julstrumpa, vad är det för nåt?
– Ööh…p’et (paket)
– Ja, men vem kan ha lagt det där?
– Havva…? (farfar)

Jaja, det är inte så noga det där med tomten. Han tar nog inte illa upp!
På eftermiddagen for vi mot ett dignande julbord som vi njöt av både länge och väl. Lite alltför väl kanske…det får bli mitt nyårslöfte: nästa år ska jag inte äta så mycket julmat att jag mår illa! För efter all mumsig mat, som man alltid tar för mycket av, så blev det ju efterrätt också. Och så fanns där ju ett julbord med bara godis på… Knappen på mina jeans har hoppat ur igen, förresten. Märkligt, det där.
Efter maten, en stund innan tomten skulle komma, bestämde vi oss för en liten promenad med hundarna. Vem ser vi komma efter vägen om inte…just det, tomten! Anton fick full panik och ville vända genast (tomten är fortfarande lite, lite läskig). Så vi vände, jag och Anton, medan Hasse stegade mot tomten för att prata lite. Tomten, som inte sett Anton, lyfte upp masken över mössan för att kunna prata och se ordentligt.
– Mamma!!! Han drog av sig ansiktet!!!

Oj, vad vi sprang hem för att hinna före tomten! Anton stormade in, med skorna på, för att berätta för farmor.
– Farmor, vi såg tomten på vägen och han drog skägget över mössan!!!

Jisses, undrar om det blir terapi för det där när gossebarnet blir lite äldre?
Tomten kom i alla fall, men ansiktet på plats och klappar i sängen. Tuva blev så rädd att hon höll på att få hjärtsnörp, tror jag. Hon grät och skakade, fy vilken otäck karl som satt där på andra sidan rummet med brummande röst och konstigt ansikte. Det hjälpte bara lite grann att han hade klappar med sig, han fick beskedligt sitta kvar på sin stol och låta klapparna levereras från tomten till mamma till Tuva.
Många klappar blev det, men faktiskt nästan lite lagom många i år, det blev inte de där två sopsäckarna per barn som det var för nåt år sedan. Anton fick en hel del StarWars och Wall*e-grejor, lite kläder och jag vet inte allt. Tuva fick fingerfärg, handdockor, kläder med mera. Båda var helnöjda. Tuva var så trött efter julklappsutdelningen att ögonen gick i kors på henne, men hon höll ut tills det övergick i fnissig övertrötthet. Vad vi än sade, så började hon skratta! När vi satte oss att spela ”Finns i sjön” höll hon på att krevera av skratt, för hon tyckte (precis som Irene som kommenterat här i bloggen) att vi sa ”Fis i sjön”. Hysteriskt roligt!

(lite julbilder kommer förresten senare, för dom ligger på Nillas kamera just nu)

Vi for hem sent på kvällskvisten, med två barn i baksäket som somnade ett tiotal meter ifrån farmor och farfars hus! Men sen vaknade dom allt till igen, Anton hade blivit lovad en stund med sitt nya Wall*e-spel till Nintendo DS och den fick han när vi kom hem. Sen somnade vi som små grisar allihopa!
Tuva vaknade vid 03.30 och grät, det gjorde ont någonstans.
– Aj…ajajajaj!!!
– Men lilla gumman, vart har du ont? Vart är det ajaj?
– I helgen…

Jaha…vart sitter helgen på en 4-åring? Nån som vet? Jag tog upp henne och satte mig i soffan. Hon svettades och kved, vände och vred sig i min famn i nästan en timme. Då vaknade Idefix och var nödig, så jag lade ner Tuva i soffan för att öppna altandörren. När jag vände mig om igen hade hon somnat där i soffan! Jag ville inte på villkors vis riskera att störa hennes sömn med att bära henne till sängen igen, så jag sköt ihop våra soffor så att det blev som en säng med en stor skyddande ram av rygg- och armstöd. Där sov vi resten av natten, tillsammans med Idefix. Anton vaknade tidigt, omkring 07.00, och kom ner. Han tyckte det såg så mysigt ut där i soffsängen att han kröp ner och spelade lite DS hos oss, sen somnade han en liten stund han också. Vi, Anton och jag, klev upp vid 10.30 men Tuva sov vidare. Vi slamrade i köket med frukost, Anton sprang omkring och lekte StarWars men Tuva sussade gott i vardagsrummet. Idefix kröp nära, nära och sov han med. Inte förrän 11.15 slog damen upp sina sömndruckna ögon och plirade på oss, inte helt säker på att hon tänkte vakna till helt och hållet.
Vi slappade ett bra tag, sen for vi ut till Kallbäck och tog en hundpromenad. En liten en, för det var svinkallt. Eller ja, -8 tror jag termometern stod på, men det är svinkallt enligt min skala. Efteråt for vi hem till svärföräldrarna och mumsade på resterna från julbordet och bara slappade tillsammans. Störtskönt!

Just nu sitter Hasse och hjälper Anton med den stora asken Lego StarWars som tomten hade i säcken. Dom bygger och bygger, det är miljoners delar! Hundarna mumsar förnöjt på sina julklappar (varsitt gigantiskt tuggeben). Själv sitter jag här i soffan och bara njuter. Jag är så evigt tacksam för att vi fått ännu en jul, ännu en jul som en hel familj. Avbrutna hundklor och vaknätter tar jag så gärna och tacksamt emot. Bara vi får vara tillsammans.