Slut-ridet

Anton hade avslutning på ridningen idag, med stor publik. Hasse, Gunnar och Tuva satt på läktaren och beundrade storebror som rattade hästen som om den haft servo. Idag var det balanskontroll och styrning på schemat, barnen fick leka en version av Hela Havet Stormar. Fast inte med stolar, det är så bökigt att få hästarna att sätta sig och när de väl satt sig tar det en väldig tid innan de reser sig igen. Nä, istället hade läraren ställt upp hinderstöd och på varje hinderstöd låg en tvättsvamp. Det gällde alltså att kvickt styra in emot ett hinderstöd och knipa tvättsvampen när läraren slutade vissla. Skitkul, barnen var ju kanonduktiga på att styra. För att göra det lite svårare fick de inte ha fötterna i stigbyglarna, och det är inte lätt att rida utan stigbyglar.
En liten tösabit fick till slut nog, hon hade tilldelats en stor häst som var lite slö av sig, så hon hann ju aldrig få tag i nån tvättsvamp. 6:e gången hon blev utan rann det över, med tårarna forsandes ner för kinderna deklarerade hon att nu fick det vara färdig-ridet, nu vill hon inte en enda minut till! Stackarn.

Tuva har varit och simmat, idag var vi solokvist för inget av de andra barnen var där. Men vad gjorde väl det, Tuva busade och stojade så det lät som en hel grupp i alla fall! Hon har ju hoppat över flera gånger nu på grund av den där envisa förkylningen, så idag började det bubbla av bus redan i duschen innan badet.
Idag var hon på gott humör, men ni skulle hört henne igår och i förrgår. Jösses amalia, hon kan bli förbaskad om hon vill. Det var så här att i söndags kväll när det var läggdags fick Tuva helt plötsligt för sig att hon bara måste åka till faster Nilla. På en gång, helst alldeles nyss. Hon frågade efter Nilla och pratade om bussen (vår guldiga minibuss), att åka och hur hon längtade. Jag försökte förklara att det var sent på kvällen och att vi skulle gå och lägga oss, men se på det örat lyssnade inte lilla damen. Då blev hon förbannad.
– Arg! Arg!Åka, buss, Nilla. Åka åka åka!!

Hon var rosenrasande i över 30 minuter, hon skulle prompt iväg oavsett vilken tid på dygnet det råkade vara. Nåväl, till slut blev hon för trött för att skälla mera på mamman och det lugnade ner sig. När måndagen så kom så hade hon inte glömt det där med faster Nilla. Vi skulle åka ut en sväng till Kallbäck när Tuva återigen kom på att hon längtade nåt alldeles vansinnigt efter faster.
– Nilla! Nilla, åka åka?!
– Näe, men vi kan ju åka förbi Nilla och vinka. slängde jag ur mig lite förstrött.

När jag svängde så märkte Tuva att det inte alls var vägen som går förbi Nilla och då blev hon oxtokig. Tårarna sprutade och hon klagade och klagade. Det var helt enkelt tvunget att bli ett besök när vi var klara på Kallbäck.
– Nilla…buhäää….åka…
– Jamen, ska vi åka till Nilla sen då? Och ta en fika?
– Snyft…snörvel…JAAAA!

Äntligen, äntligen fattade mamman galoppen, det tog ju bara 1½ dygn! Oj, vad lycklig lilla damen blev när vi körde upp på Nillas gård. Det är inte lätt att vara liten och ha en väldigt stor och stark vilja.