Det såg inge vidare ut imorse, stora svarta moln tornade upp sig över Långshyttan. Men se, det ljusnade ju när det regnat klart! Då tog vi och packade upp oss på cyklarna, hela familjen, och gav oss iväg på en liten tur ner till Conny och Susanne på en kopp kaffe. Tuva var lyrisk, hon älskar verkligen den där cykelkärran!
– Fort, fort! manade hon på mig.
Det gick ju bra, ganska fort vågade jag väl cykla men min gamla cykel pustade och stånkade. På vägen hem igen så måste man upp för Trollbo backe, den är inte nådig. Lång och med duktig lutning. Där tyckte Tuva att det gick på tok för långsamt, hon ropade åt mig att cykla fortare och sen skrattade hon så hon nästan kiknade när jag stånkade och pustade.
Igår var vi väl rätt så passiva. Hade ganska ont i bakarna. Fast inte alls så illa som jag trodde faktiskt, några dagars vila till så är baken redo för en till långtur i skogen. Värst värk fick jag nog i musklerna på axlarna av nån outgrundlig anledning. Måste ha suttit och spänt mig som en tok för att hålla tyglarna lagom sträckta. Det får bli en minneslapp till nästa gång, slappna aaaav.
Tuva blir bättre och bättre i sin förkylning, men det där slemmet har ju en tendens att hänga kvar ganska så länge. Och så blir hon blå lite fortare än vanligt när hon hostar, det är lite läskigt. ”Normala” barn blir ju lite röda i ansiktet när de hostar, men Tuva blir plommonlila på nolltid och sen övergår hon mot blå. Det är ingen fara, det är bara att ruska på henne lite och bryta hostningen men det ser ganska läbbigt ut ändå. Ibland blir hon rädd själv och gråter när hon får luft igen, dom gångerna är värst. Lilla fjärilen.
Nu ligger hon och snusar i sängen och laddar för en ny dag, det verkar bli vackert väder imorgon. Månne en cykeltur igen?