Ungarna har fått spela idag, Anton spelade SuperMario på Wii medan Tuva spelade Pino på datorn strax bredvid. Lika lyckliga bägge två! Vädret inbjöd faktiskt till att sitta framför en skärm en stund, det har blåst som bara den här i Långshyttan idag! När jag for in till Hedemora på förmiddagen tog jag vår lilla Skoda och höll på att blåsa av vägen. När det kom kastvindar var det med nöd och näppe man höll sig kvar på asfalten. Ett och annat regnstänk har dagen bjudit på också, men alldeles för lite. Ska det regna så kan det gott få regna rejält!
Jag har just kollat på en dokumentär på 4:an, ”En skräddarsydd lillasyster”. Gripande. Lille Felix bär på en dödlig sjukdom och det enda som kan rädda honom är friska stamceller, så föräldrarna får efter många om och men hjälp att skapa en lillasyster som är den perfekta donatorn. Föräldrarna måste ha slitits mitt itu flera gånger av alla frågor och funderingar. Lillasysterns stamceller kan rädda Felix, men det finns inga absoluta garantier. Själva transplantationen innebär risker för Felix. Åh, vad jag känner med dem och håller både tummar och tår för att allt ska gå vägen när transplantationen äger rum.
Fallet har väckt ganska heta debatter om vad som är rätt och fel, huruvida människan ska få gå in och leka Gud i såna här fall. Innan vi fick Tuva hade jag nog ställt mig lite tvekande inför frågan, tyckt att det var lite emot naturen att skräddarsy en donator. Idag känner jag alldeles precis tvärtom. Om Felix kan räddas av sin systers stamceller så är det rätt. Hon kommer inte att bli en ”donator” i sina föräldrars ögon, utan älskad som vilken dotter som helst. Som mamman själv sa ”syskon hjälper varandra”. I det här fallet har lillasyster bara fått lite hjälp med förutsättningarna att kunna hjälpa storebror.
Minnen och känslor vällde fram när föräldrarna berättade om när de fick Felix diagnos. Dödlig sjukdom. Precis som Tuva, även om det rör sig om två helt olika sjukdomar är utgången densamma. Slutgiltig.
Jag kände igen mig i hur de letade efter minsta strimma med hopp, och de fann den också. Ett syskon kunde bli en räddande ängel. Där går våra historier isär. Det finns ingen strimma med hopp att gripa efter, Herr Leigh har flyttat in och han kommer att stanna till slutet. Det gör ont.
Om ett skräddarsytt syskon kunnat rädda Tuva så hade jag gladeligen burit, fött och uppfostrat ett helt jäkla fotbollslag och älskat varenda unge så mycket som man bara kan och lite till. Men nu är det som det är. Vi kan bara acceptera att det inte går att ändra på och göra det mesta av varje dag vi får tillsammans och det tror jag att vi blivit ganska så bra på vid det här laget. Uppskatta småsaker och visa varandra kärlek varje dag, skippa ”måsten”. Det borde alla tänka på, oavsett om man har en svårt sjuk anhörig eller ej.
Dags att knoppa, imorgon kommer en ny dag att fylla med skratt, pussar och kramar!
ser ut som om det blir speldag i dag å,fy vilket väder det var i dag!
såg också programmet igår och känner prcis som du,naturligtvis skall man försöka, om det finns bara den minsta uns av hopp, naturligvis!
Din känslostorm skiner också igenom i din blogg idag,det är det som är så bra med att skriva,för skrivandet fyller också sin funktion som terapi.
Så sluta inte med det,,dessutom är det så härligt att få läsa på morgonen till frukosten.
kram från tanten Irene
Hej vännerna!
Ja, det var en gripande dokumentär om Felix och hans familj. Mamman, Helene Richardsson, har ju skrivit en bok också som heter Rädda Felix. Den har jag och hade läst den innan programmet gick. En mycket bra och gripande bok. Säg till om du vill läsa den, så kan jag skicka den till dig.
Kram från
Carina i Kristianstad
Man kan intebara lämna ett barn i sticket som vissa bestämmande menar/avser. Efter som vi inte kan gå in på Jula, Mekonomen, eller andra tillbehörsdelar för att köpa reservdelar till våra älskade små. Den utväg som i dagens läge finns är att ”klona” eller forska fram en reserv-”gubbe” med kanske dubbla uppsättningar livsviktiga organ. Sådana
människor finns här å var i världen, så varför inte lägga stora forskningspengar på att kolla upp de individer som
är dubletter invärtes. 6 fingrar på en hand finns det ”många som har” så varför inte 3-4 njurar eller ett par lever,
eller andra organ. Bygg sedan upp en organisation liknande beg-bilsdelar och med dagens transportnät borde det
vara lätt o snabbt att distribuera. Ta i anspråk alla Jas-gripen, mirage, star fighter å mig-plan så kanske vi får det
lite lugnare från alla onödiga krig dessutom. Dessutom får ”chaffisarna” flygtid som är så nödvändigt.
Knasigt? Ja ”alla”knasiga ideer har sen visat sig fungera. ”Knasiga sagogubben” i Gävle skickar pussar&kramar
Glömde bara säga:
WOW, vilken härlig design du fixat på blogge,Hans, riktigt bra!
Du är duktig du!
Irene
Oj, här var det omgjort. Fint! Såg också dokumentären och det är mycket gripande. Måste erkänna att jag tänkte lite som du inna också, att människan inte ska ingripa i naturen, men efter att ha sett dokumentären har jag en helt annan uppfattning. Beundrar dessa föräldrar som orkat strida för ett bättre (förhoppningsvis) liv till Felix.
Kram!