Nästa…

Vi har dragit på oss duktigt med baciller på sistone. Förkylningar bara, men elaka, envisa sådana. Tuva har inte varit frisk många veckor i streck i år. Nån som brukar klara sig bra är Anton. Han är väl för aktiv för att bli sjuk, gissar jag. Jämt på språng, ute och hoppar studsmatta eller leker bygger han sitt immunförsvar starkt. Men se den här gången trillade även han dit!

Han var lite grå om nosen när vi läste sagan, klagade på att han kände sig yr och trött. Jag rufsade om lite i hans hår och gav honom den sedvanliga godnatt-pussen i pannan. Oj, så het den var! Det fick bli en panodil och ett glas vatten som kvällsmacka. Hoppas att det går över lika snabbt (eller helst snabbare) som det gjort för mig. En vecka. Jag är förvisso inte frisk än, men krafterna har återvänt. Lite snuva och tjocka bihålor kan jag leva med.
– Va, synd. Då missar jag skolstarten va? frågade sonen innan vi släckte sänglampan.
– Nej, jag tror du repar dig. Det är en och en halv vecka kvar, vet du.
– Attans…nej, jag menar: va bra…

Mmm, sommarlovet känns alltid som om det är några dagar för kort.

Tuva, däremot tycker att sommarlovet är lite för långt. Hon längtar till skolan! Men hon behöver nog också de där 1½ veckorna för att bli helt frisk. Hon tog ju en sväng till med sin förkylning, feber, slem och hosta.
Hon har varit väldigt nöjd idag, lilla damen. För Linda är tillbaks efter semestern.
– Liiillla!!! Läääänta, mytte!! Älsja! (Linda, vad jag har längtat mycket efter dig! Jag älskar dig!)

Första timmarna av Lindas arbetspass ville Tuva bara vara nära, hålla handen och försäkra sig om att Linda var intill hela tiden. Nu på kvällskvisten var hon tvungen att kolla igen, innan hon kunde somna.
– Mamma? Lilla, måjjå?
– Ja då, Linda kommer imorgon.
– Ba.