Klockan är halvsent, ungarna sover. Svärfar kom vid middagstid och tog hand om Tuva efter maten, så jag Hasse å Anton kunde gå ut med hundarna tillsammans. Bäst som vi går där på stigen bestämmer sig Hasse för att skoja lite med sonen.
– Nej, akta! Åh nej du trampade på den, titta hur han sprattlar!
– Va? Vem då? undrade en lite förskräckt Anton.
– Amöban!
– Vad är en amöba mamma?
– Tja…alltså…jo men vi kan säga att det är ett pyttelitet djur, det minsta som finns. Det går inte att se med blotta ögat!
Anton funderade en millisekund innan han svarade.
– Men jag har inte blå ögon, jag har bruna! Så jag kan nog se den!
Ha ha ha! Ja det är klart, är man blåögd så är det ju svårt att se med ”blåtta” ögat. Du är för härlig Anton!
Idag var det fart och fläkt på ridningen. Barnen fick leka, på hästryggen. En variant av ”Hela havet stormar” var det. Fem koner var utplacerade i ridhuset, och där var fem ekipage plus ridläraren. Alla barn fick parkera hästen vid var sin kon och när läraren hojtade ”byt kon” gällde det att snabbt ta sig till närmsta lediga kon för man fick inte vända och gå tillbaks till den man startat från. Läraren var också med och lekte, fast utan häst. Det barn som inte hann fram till nån kon fick rida in i mitten och ropa ”byt kon” och så höll det på. Barnen fick själva välja i vilken takt de tog sig till nästa kon, men det gällde ju att verkligen hinna fram så man inte blev utan! Tokroligt var det, och en väldigt bra övning eftersom barnen fick träna allt de lärt sig: balans, ha koll på övriga hästar så man inte kommer för nära, tempoväxlingar, start och stopp, styra hästen. Anton ville trava under leken, men det ville inte hästen. Sonen skänklade tills svettpärlorna uppenbarade sig i pannan med kusen vägrade. Kul var det i alla fall!