Emil/Anton

Kommer ni ihåg Emil i Lönneberga? Klart ni gör! Han är ju oförglömlig! En av mina favorit-episoder med lille Emil är när han kör ner huvudet i soppskålen och fastnar. Det är perfekt barn-logik, huvudet gick ju faktiskt i och då kunde han ju slurpa i sig de där sista små dropparna av den smaskiga soppan. Att ta sig ut ur soppskålen ingår liksom inte i ett barns beräkningar för det ligger för långt fram i händelserna.

Anton har gjort en Emil, två gånger. Fast inte med nån soppskål, nån sån har jag inte. Här serveras soppan direkt ur kastrullen. Näe, det hände sig med en ringnyckel. Den låg på diskbänken, vi hade skruvat med cyklarna och så hade den mellanlandat där på väg ut i garaget. Anton, vars fingrar alltid tvångsmässigt pillar med allt som kommer i dess väg, pillrade naturligtvis på ringnyckeln. Och tänka sig, pekfingret passade perfekt i hålet!
– Titta, jag har en ring! utbrast sonen glatt.

Inte fullt så glad blev han när han upptäckte att det inte gick att få ur fingret igen. Lätt panik uppstod, han drog och drog och vrålade att den satt fast. Jag var tvungen att fråga sonen vad han tänkt sig med att stoppa fingret i det där hålet egentligen och fick till svar att ”det gick ju”. Ah, barnalogik. Det går, alltså måste det göras. Innan sonen hann dra i fingret så pass att det svullnade släpade Hasse honom till diskbänken och geggade in fingret med diskmedel varpå nyckeln gick att ta av igen. En lättad son tittade argt på oss.
– Varför måste ni lägga den på bänken då så att jag når den?!
– Jamen Anton, så kan du ju inte resonera. Man måste inte pilla på allt som ligger inom synhåll. Du ska bara pilla på sånt som är ditt.

Igår kom sonen igen. Med samma jäkla ringnyckel på samma jäkla finger. Otroligt mycket Emil över den pojken… Jag trodde han skojade när han sa att den satt fast igen. Men det gjorde han inte. Den satt fast. Suck!

– Lärde du dig inget förra gången du provade? undrade jag.
– Lärde du dig inte att sluta lägga saker så att jag når dom?! fick jag till svar.

Haha, ja det är inte lätt att vara liten med kliande fingrar. När man till på köpet har korkade föräldrar som lägger saker inom räckhåll för pillriga fingrar, som ringnycklar till exempel!