Klippt och klart!

Wow, vilken underbar helg vi har haft! Den började i och för sig lite halvstressigt på fredagen, jag hade bokat klipptid till båda barnen och planerat att göra lite ärenden efteråt. Jag behövde införskaffa en planeringskalender till jobbet, köpa hundmat, leta reflexband (till jobbet) och kika ut en bra Fars Dags-present till Hasse. Själva klippningen gick bra, över förväntan med tanke på att barnens ordinarie frisör var borta på semester så en alldeles ny förmåga fick äran att sköta friserandet. Hon har förvisso träffat barnen förut, men aldrig klippt dem. Anton är ingen konst att frisera, men Tuva kräver att man är frisör för sin sax, så att säga. Men Marion på Hårologi City klarade det med bravur! Tuva blev urtjusig i håret och fick som avslutning två flätor (hur Marion lyckades få till flätor i det relativt korta håret samtidigt som Tuva krängde av och an i rullstolen är för mig ett mysterium) som färgades lila. Gissa hur nöjd Tuva var?
Anton har ända sedan vi började gå till frisör varit väldigt bestämd med sin frisyr, inget kort och rufsigt, utan helst bara det yttersta på topparna. Jag har tjatat, jag har bönat och bett honom om att prova en lite kortare klippning (hans hår växer ju så fort att han börjar se ovårdad ut efter bara några veckor) men näe. I fredags frågade Marion hur han ville bli klippt varpå sonen svarade:
– Jag vill ha det som jag brukar ha det.
– Men jag har aldrig klippt dig förut, du kanske kan förklara hur du menar?

Anton beskrev den önskade frisyren och satt bestämd som en liten direktör i stolen.
– Hm…vet du, jag föreslår att vi klipper det lite kortare på sidorna och i nacken, sen sparar vi lite längre uppepå som du kan rufsa till eller ha det platt. Så kan du variera lite. Vad sägs?
– Låter bra. Kör på det.

Yes, äntligen! Han blev helt underbart snygg i den korta, pojkiga frisyren. Avslutningsvis snoffsade Marion till håret och sprayade en röd tuppkam. Sonen blev tvärnöjd. Synd bara att det är så in i bängen jäkla dyrt att gå till frisören. 440 riksdaler per barn, det ni!

Mina ärenden blev det inte så mycket med. När frisyrerna var i ordning var vi trötta, hungriga och jag var så pinknödig när vi kom till bilen att jag såg guldfiskar för mitt inre öga. Någon planeringskalender eller reflexband bidde det inte. Icke heller någon present, eftersom Hasse i sista stund bestämde sig för att det skulle vara trevligt att följa med in till Hedemora (från början var det tänkt att han skulle stanna kvar hemma). Hundmaten fixade jag dock, sen styrde vi kosan hemåt för att laga mat till våra inkommande gäster. Vi har haft besök av bästaste brorsan i sällskap med flickvän och bara haft det bra, helgen lång. God mat med ett glas gott vin (tack Annika, det var finfint), jättegod choklad (tack brorsan, det var RIKTIG choklad det!) gott sällskap och många glada skratt.
Det känns som om vi har tankat en massa må-bra-energi som borde räcka hela veckan, minst.

Helgens enda fadäs står jag för. Det är Fars dag idag. Och jag har inte ringt till pappa. Inte för att jag glömde bort, utan för att jag tappade kollen på klockan. När jag tänkte ringa insåg jag att han gått och lagt sig för länge sedan! Och att bli väckt mitt i skönhetssömnen kan man väl få slippa, åtminstone på Fars dag? Men du vet väl att jag älskar dig, pappa? Och att jag tycker att du är den bästa pappa jag någonsin kunnat få? För det är du!