Snurrig sväng till Uppsala

Puh, här sitter jag i soffan med mitt stora huvud och pustar ut efter en heldag i Uppsala. Ja, alltså mitt huvud är väl inte större än vanligt men det känns helt enormt… Jag fick ett migränanfall idag som kuvades med medikamenter, men kvar blir en luddig, avtrubbad värk och känslan av att mitt huvud är stort och tungt som en medicinboll och en nacke som känns som en konstruktion av svajig ståltråd. Ungefär som en sån där liten figur man kan klistra fast på instrumentpanelen i bilen, ni vet! Och så när man kör bilen så svajar figurens huvud omkring lite lealöst.

Maken och jag styrde kosan mot Uppsala i förmiddags, vi for väl omkring elva-snåret. Kl 14.30 hade vi tid på avdelningen för Klinisk Genetik och tänkte att eftersom vi åkte i så god tid skulle vi hinna med att käka lunch innan besöket. Jo, eller hur….
Som dom får vi är knappade vi in adressen i Hasses GPS och tänkte att den skulle lotsa oss till målet, Rudbecklaboratoriet i Uppsala, alldeles bredvid Akademiska sjukhuset. Det gick ju alldeles lysande, tills vi kom till Uppsala. GPS:en talade och vi gjorde lydigt som den sade, trots att den avvek från skyltarna mot sjukhuset…
Jag blir alltid nervös av större städer, tycker de känns opersonliga och allmänt förvirrande. Att åka bil i främmande, större städer är hemskt. Ingen aning om vart man ska, hur långt åt skogen det barkar om man råkar ta fel väl och livrädd för att bli påkörd av någon annan stressad bilist eller råka bumpa till nån stackars cyklist. Lägg då till en GPS som tydligen inte har den blekaste aning om var Rudbecklaboratoriet ligger, men som håller god min och pratar på i alla fall. När vi befann oss mitt inne i centrum började vi ana att vi var ute på villovägar. Sjukhus är sällan placerade alldeles intill större shoppingstråk… Till råga på allt dök det upp skyltar om förbud mot dubbdäck, när vi befann oss i mittenfilen på en trefilig väg, omringade av lastbilar och bussar.
Spänningshuvudvärken som legat och ruvat i bakhuvudet på mig hela dagen klev fram och bytte om till migrän-kostymen. Plopp, sa det i huvudet! Medicin hade jag i bilen, men inget att svälja ner den med. Munnen var torr som en öken av stress, trots att det inte var jag som körde.

Nåväl, när vi svängt fel ett antal gånger, hittat Akademiska sjukhuset och sedan Rudbecklaboratoriet var det ju det lilla abret med att hitta en parkering. Det blev ganska klart för oss varför så många Uppsala-bor väljer att ta cykeln…det dräller inte precis av parkeringsplatser i Uppsala…
Långt om länge blev en ruta ledig, som vi knep fortare än kvickt. Utsvultna och båda två med sprängande huvudvärk lommade vi in i rätt byggnad och köpte oss av det lilla som den fjuttiga kafeterian hade att bjuda på. En svampig skinkmacka och en kopp kaffe. Bättre än inget.

Mötet gick i alla fall kanonbra. Vi fick träffa en läkare som är specialist på mitokondriella sjukdomar, för att prata om Tuvas sjukdom, hur den uppkommit hos just Tuva och eventuell återupprepningsrisk om vi skulle bli gravida igen. Det blev ett låångt samtal, men Dr Dahl var utomordentligt duktig på att förklara så att man förstod (mitokondriella sjukdomar är helt sjukt invecklade att förstå sig på, så jag tänker inte ens försöka förklara vad som sades på mötet).

Nu ska jag ta mitt enorma huvud och försöka välta ner det i soffan utan att nacken går av, hihi. Pussåkramheladan!!