Den lilla flingan…

Ah, vilken dag. Fåglarna har kvittrat, solen har vänligt värmt mot kinden. Och sonen har gormat hela långa morgonen. Nu när jag tänker efter kan jag faktiskt inte komma ihåg vad han började gorma om…men jag tror att det var det där förbenade TV-spelet.

Anton var hiskeligt hes igår, så vi beslöt att han skulle vara hemma idag och vila upp sig, bara ta det lugnt. Tuva skulle också varit på dagis en sväng, men hon har blivit bombad med så mycket intryck i en vecka att hon också behövde en hemma-dag, för att låta allting sjunka in i godan ro. Efter två timmar hade sonen fått nog, då ville han prompt till dagis. Eller ringa till nån kompis. Men kompisarna var ju…just det, på dagis. Ja ja, några timmars gormande, sen var vi back on track igen.

Själv drabbades jag av vårkänslor och drog igång en riktig storstädning! Jag avskyr att städa, men när vårkänslorna kommer så är det faktiskt ganska roligt. Som att städa ut vintern och mörkret på nåt vis. Hoppas bara att motivationen håller i sig, för det tar sån tid när man vill städa ordentligt. Två rum hann jag idag. Nya friska tag imorgon!

Vid mellis bestämde Anton och jag att vi skulle gå ut och leka Super Mario. Tuva och Zingo fick följa med förstås (jag maskerade helt enkelt Zingos dagliga långpromenad till ett äventyr med målet att rädda Marios prinsessa). Vi besegrade drakar, sköldpaddor med taggiga skal och eldsprutande blommor. Och räddade prinsessan, så klart!

Men nu hastade jag förbi själva huvudnyheten! Jo, vi satt vid bordet, ungarna och jag, å käkade mellis. Båda barnen fick yoghurt, Anton ville ha flingor i. Cheerios. Runda små fullkornsflingor (ja ja, jag vet att dom är proppade med socker också. Men se på mig, jag åt aldrig annat än marmelad på mackorna. Massor med socker och det blev folk av mig ändå!) Tuva var nöjd till en början, sen såg jag hur hon noggrant studerade sin bror när han tuggade.

– Hån. sa Tuva och pekade på flingpaketet.

– Näe, men gumman. Det går ju inte. Du kan ju inte tugga dom.

– Neej…hån!

Hon såg så lidande ut där hon suktande sträckte sig efter flingpaketet. Med viss tvekan plockade jag upp en flinga och smulade den i Tuvas yoghurt. Hon sken upp som en sol och började jaga de stackars smulorna runt i tallriken. De försvann snart ner i yoghurten.

– Hån. Mea. (översättning: Mera såna!)

Ny flinga, som jag delade i lite större bitar. (Alltså en cheerio är ganska liten som den är ska ni veta. Mindre än gammeltidens 10-öringar.) Tuva jagade beslutsamt flingbitarna. Det är ett äventyr att jaga en liten flingbit i en skål med yoghurt, lägg då till lite ataxi (ofrivilliga skakningar) så har man ett stort och svårt uppdrag. Men hon lyckades hitta på alla bitarna. Snart var yoghurten uppäten, men Tuva var inte mätt på flingor.

– Hån, mea mea!!

Med lite förhöjd puls fiskade jag upp en flinga och gav den till Tuva, hel. Tänk om hon sätter den i halsen…

– Du måste tugga den. Så det knastrar, så som Anton gör.

– Jaa…svarade Tuva med stora ögon och förde den lilla flingan till munnen, stoppade in den och påbörjade arbetet med att försöka få den att hamna mellan tänderna. Som hon jobbade! Fram och tillbaka for den i munnen, till slut fick hon fatt i den med framtänderna. Ni skulle sett hennes smil när det knastrade. Glad som en sol hackade hon den med framtänderna tills den var bara pulver och fick åka ner i magen.

– En!

Tuva pekade bedjande på paketet. Ja okej då, en till. Och igen. Och igen. När tredje flingan entrade munnen lyckade Tuva få den mellan kindtänderna och tuggade å knastrade för glatta livet. Vilken lycka, vilken glädje. Bara av små, små gula flingor, serverade en och en.

Vid middagen blev jag väl lite övermodig och serverade barnmatsburkens innehåll omixat. Det var inte riktigt lika lätt som att lokalisera och placera en liten flinga korrekt i munnen. Tuva såg alldeles förvirrad ut! Hon visste ju hur man tuggade efter all fling-träning, men hur i hela friden bar man sig åt för att tugga en hel mun full med mat? Efter en stunds krånglade gav hon upp och lät maten trilla ner i haklappen igen. Typiskt mammor, klarar man en liten flinga så blir man snart serverad en hel oxfilé. Näe, jag får nog ta det i Tuvas takt. En flinga i taget. En underbart smaskig liten flinga i taget!