Aningen Arktiskt

Ja, vädret alltså. Jag höll på att blåsa omkull när jag gick ut med soporna efter att ha diskat undan middagsdisken! Fast först snavade jag på snödrivan utanför dörren förstås. Det är ett helt vansinnigt väder här i lilla Långsta och jag antar att vi är långt ifrån ensamma om att ha det. Det blåser isbjörnar, snöar småspik och så är det för övrigt kallt som fasen.
Anton förstod ingenting när jag skulle gå ut med Zingo för en stund sedan och han inte fick följa med.
– Varför då?
– Det är för kallt och hemskt väder. Stanna inne i värmen.
– Men mamma…jag har faktiskt kläder att ta på mig!

Stark poäng, förvisso. Men jag gick ändå själv. Trodde att till och med hunden skulle ha invändningar mot en promenad i ovädret, men han blev som valp på nytt. Det fanns ju jättemycket att jaga som virvlade runt i blåsten! Han var överlycklig!

Dagens väder har endast inspirerat till inomhusaktiviteter. Jag har dammsugit, torkat golven, åkt slalom, skidhoppat och tagit en sväng på snowboarden. På Wii:t, alltså. Tuva satt framför TV:n och hejjade på, särskilt roligt var det ju när jag misslyckades förstås. Då kved lilla damen av skratt så hon vek sig dubbel i rullstolen!
Hon har också jobbat inne idag, på sin älskade röda lekmatta. Den har hängt med länge, den där mattan. Många minnen är lagrade i den räfflade ytan. Vi fick den tidigt, när vi visste att något var fel men innan vi visste vad som var fel. Den hängde med när hon var liten, men pigg och lekte med klossar. Den fanns där när hon lärde sig bemästra krypandets konst, sittandet och så småningom även konsten att gå. Den fanns där, trygg och mjuk, när Herr Leigh berövat henne alla förmågor utom andningen och att växla mellan vaken/sovande. Den erbjöd fotfäste när hon, en förmåga i taget, återerövrade henne allt som Herr Leigh tagit och den erbjöd värme och trygghet när han återigen plockade ifrån henne dessa förmågor.

Den hänger fortfarande med. Just nu har Tuva åter bemästrat rullandet. Från sida till sida rullar hon, inte hela vägen runt. Och i mitt sköra men härdade mamma-hjärta spirar ett svagt, litet hopp. Alla barn lär sig rulla. Därefter kommer sittandet. Sedan krypandet. Förvisso är det tredje gången Tuva lär sig rulla, men ändock. Tänk om. Tänk om hon lär sig rulla runt? Tänk om hon, på något mirakulöst sätt, blir så mjuk i sin stela kropp att hon kan lära sig att häva sig upp på armbågarna? Tänk om hon sedan, för tredje gången, lär sig sitta på knä? Sen orkar jag inte tänka mer ”om”. Det gör för ont. Jag kväver mitt svaga, lilla hopp i sin linda innan det hinner byggas upp tillräckligt för att smärta när det krossas. Istället koncentrerar jag mig på här och nu. Här och nu kan hon rulla. Från sida till sida. Och det i sig är alldeles fantastiskt, mirakulöst och underbart.

Vet ni, det sägs att en fjärils vingslag kan orsaka en storm på andra sidan jorden? Varje litet vingslag vår Fjäril gör orsakar en orkan här hos oss, varje dag. Av Glädje. Av Ödmjukhet. Av Kärlek.