Det är så kul att prova nya recept. Jag älskar det! Det får gärna ta lite tid och vara lite pilligt, sen blir jag stolt om slutresultatet blir vackert på middagsbordet. Det är förstår inte alltid det lyckas, men vadå, provar man inte så upptäcker man ju heller inget nytt. Stekt falukorv och makaroner är rena rama döden för den kulinariska skaparglädjen.
Igår var en sådan dag. Inte falukorv och makaroner, utan ett alldeles nytt spännande recept. Kände mig som Jamie Oliver när jag hackade lök och mixade kikärter medan doften av spiskummin och koriander spred sig i huset. Kikärtsbullarna blev precis så fina som jag tänkt mig, vackert serverade på en bädd av finstrimlad isbergssallad med en mynta-yoghurt på sidan av. Anton hade en kompis hemma som uppskattande kom sniffandes in i köket och undrade vad jag gjorde för något.
– Jag gör kikärtsbullar!
– Det luktar verkligen jättegott. konstaterade den rare lille gossen.
Bakom honom stod min son med något som kan liknas vid panik i ögonen. Det var ju onsdag. Mys-kväll med Linda och Tuva. Chips och läsk. Men äter man ingen mat så blir det heller inga chips. Jag kunde se hur han tyst brottades med dilemmat inne i huvudet. Hur skulle han lyckas klämma ner nåt så hemsk som kikärtsbullar?
– Är…är det vitlök i dom? frågade sonen med liten röst.
– Japp. Och spiskummin och koriander!
– Åhå…
Men jag måste beundra hans mod. Väl vid middagsbordet stoppade sonen snabbt in en kikärtsbulle i munnen, helt utan fruktan. De där chipsen måste ha hägrat nåt alldeles väldigt. Han försökte stå emot sin egen reaktion på smaken men det gick inte. Efter att ha tuggat en gång spottade han ut hela härligheten på tallriken.
– Förlåt, mamma. Men det var inte så gott…
Jag smakade och förstod varför den inte stannat i munnen. Personligen tyckte jag att de var skitgoda, men väldigt välkryddade. Alldeles för mycket smak för en barnamun som är inställd på köttbullar och pannkaka.
Maken fattade samma mod som sin son och stoppade in en kikärtsbulle i munnen, tuggade och svalde.
– Nå? undrade jag
– Njaaa…nä.
Mina tappra soldater fick tillåtelse att ordna annan mat åt sig medan jag förnöjt mumsade i mig mina kulinariska mästerverk. Desto mer åt mig! Desperat hungriga föll valet på kebab. Sen fick lova att just på onsdagar, när vi ska träna och barnen ha kvällsmys, laga något välbekant och välsmakande. Jag lovade, och stoppade in en kikärtsbulle till. Och njöt.
haha, känner igen det där! :P Inte med barnen, för det har jag inga, men en kille. (räcker gott och väl ibland. ;) ) Och när jag gjorde kikärtsbullar (falafel) förra veckan tillsammans med en kompis gjorde han uppmuntrade miner när han kände lukten och åt utan att säga nått, helt nöjd var han ju inte, det syntes ju. Men sen när kompisen hade avlägsat sig kom han fram och kramade mig och sa ”Jag tyckte nog inte om dom där bullarna så mycket..” med ångest i rösten. :P
Så det kanske helt enkelt inte passar mansfolket. :P Det kanske är för mycket smak i dom? ;) För både jag och min kompis älskade dom!
Ha de bra!
Diggar din blogg! :)
Jag brukar STUVA makaronerna till falukorven…kulinariskt värre…=)