Avtrubbad

Har känt mig märkligt känslolös idag. Avtrubbad. Som om känslorna helt kopplats bort för att skydda mig eftersom insikten skulle göra för ont. Antar att det började redan igår, när jag började fara fram som en furie med golvmopp och dammvippa redan klockan nio på morgonen och fortsatte tills det var dags att landa på kudden igen. Städade precis hela huset, tvättade sju (!) maskiner tvätt (bytte såklart allas lakan i min framfart, till och med i gästrummet), bakade, kokade saft, klippte gräset. Hela tiden med hjärtat bultande så hårt i bröstkorgen att jag stundvis trodde att det skulle bryta sig ut genom revbenen. En vild, växande panik som bara kunde tryckas tillbaka genom att fortsätta ha något för händerna, hålla mig sysselsatt.

Idag var farten som bortblåst, men jag försökte ändå hålla mig sysselsatt. Nu är allt klart. Vi har koll på att allt är i ordning, prästen vet vart han ska, blommorna kommer till rätt plats på rätt dag, musiken är vald och ordnad. Det blir ljust och vackert, precis som vi önskat.

Jag förstår att jag planerar en begravning, förstår att den är imorgon. Men att det är mitt eget barn som ska begravas, det kan jag inte ta in. Det är för stort, för svårt, för smärtsamt. Jag kommer på mig själv med att tänka på praktiska detaljer som jag alltid sett till att ha koll på när vi ska iväg; finns det ramp vid lokalen, behöver jag packa mediciner och sondmat, vart i kyrkan ska vi sätta oss så att Tuvas permobil får plats intill mig? Nej, visst ja… Det behövs ingen ramp, inga mediciner och ingen sondmat. Ingen permobil. Jag kommer på vart i kyrkan hon kommer vara…

För bara några dagar sedan firade vi Antons examen och imorgon säger vi farväl till Tuva. Ibland blir livets kontraster för stora för ett människohjärta att hantera.