Sår

Några dagar efter att Tuva somnat in kom det brev från Försäkringskassan till både mig och Hasse. Man beklagade djupt vår sorg och skrev att det är viktigt att få sörja, så därför får man hela 10 dagar Tillfällig föräldrapenning. Alltså, jag förstår att grundtanken är att de där tio dagarna ska vara någon slags första lösning och att det sedan är meningen att någon annan del av skyddsnätet ska gå in om mer tid behövs, sjukskrivning eller nåt. Men det kändes ändå jäkligt kallt, ”beklagar att din dotter dog, ta du och var ledig i 10 dar, det borde räcka”. Det här kommer ta betydligt längre tid än så.

Vi tar det dag för dag. Ingen brådska, vi kommer att sörja av och till hela våra liv för att förlora ett barn går liksom emot allt som är naturligt och normalt. Föräldrar ska inte begrava sina barn, det är barnen som ska begrava föräldrarna. Att Tuva varit sjuk hela sitt liv och att vi hela tiden vetat vart det skulle sluta mildrar inte sorgen på något sätt, det hör liksom inte hit överhuvudtaget. Hon var vårat barn, och vi miste henne. Det gör ont. För evigt ont. För jävligt ont.
Hjärnan gör vad den kan för att värja sig, jag har fått nåt slags rastlöst, snudd på maniskt, behov av att organisera här hemma. Rensa i garderober, städa kökslådor och få ordning. Hålla mig sysselsatt. Men orken tryter, allt tar en väldig tid. Jag påbörjar projekt som tar flera dagar att slutföra och så blir jag uppgiven för att jag inte orkar och för att hjärnan verkar gå i någon slags zombietakt. Det är nog den tydligaste delen av sorgen, näst tårarna; tröttheten. Jag är trött precis hela dagen, hela tiden. När Lovisa sover middag så gör jag henne sällskap, men är lika trött när jag vaknar. Det är ingen trötthet som går att sova bort. Den måste få läka ut.

Det var så skönt att träffa vår familjepräst i veckan och få det förklarat att det är precis så sorg ofta yttrar sig. Som mental trötthet. Att träna hjälper lite, så att kroppen får bli lika trött som knoppen, då känns huvudet lite klarare en stund. Sen bäddar hjärnan mjukt in sig i tröttheten igen och tankarna blir långsamma och sega. Bara att knåpa ihop ett blogginlägg tar en mindre evighet, så hav tålamod med mig om jag blir osammanhängande!

Stress, har jag märkt, är ett annat sätt för sorgen att yttra sig. Härom dagen kände jag mig vansinnigt stressad, men över vad? Det kunde jag inte sätta fingret på. Stressad, fräsig, otålig och som resultat av det; en djävulsk huvudvärk. Jag begrep ingenting förrän jag för en liten stund blev helt ensam i huset. Anton var inte hemma och Hasse tog med sig Lovisa ner till ICA. Så snart det blev tyst omkring mig kom tårarna. Inte så där snyggt som skådisarna snyftar på film, utan hysterisk, hulkande gråt så hela kroppen skakar. Jag grät tills tårarna ar slut och axlarna slutade darra och vips, så släppte huvudvärken. Aha! Sorg som ”fastnar” i kroppen och inte tar sig ut blir alltså stress…

I onsdags hämtades alla Tuvas hjälpmedel. Jag visste att det skulle kännas konstigt, men jag var inte alls beredd på hur ont det skulle göra att se alla hennes saker rulla ut genom dörren och in i skåpbilen. Sängen, arbetsstolen, rullstolsunderredet, skötbordet, syrgasen… Svårast var att se permobilen försvinna. Tuvas ben, hennes självständighet. Hennes gnistrande, rosa vrålåk. När den försvann in i skåpbilen trodde jag nästan att ett hjärta faktiskt kan ramla isär i tusen bitar inne i kroppen. Det blev så svårt att andas.
Jag minns när hon fick den, lyckan när hon upptäckte att hon själv kunde bestämma vart hon ville åka. Förvisso var det lite svårt i början, den åkte inte alltid åt det håll hon tänkt sig, men bara friheten i att kunna förflytta sig var enorm. Strunt samma åt vilket håll det blev!
När alla saker var lastade var hela Tuvas rum ett stort, gapande hål. Ett blödande sår som dunkade och värkte. Jag kan inte ens beskriva hur ont det gjorde. Jag trodde inte att det materiella skulle ha sådan betydelse, men eftersom Tuva var borta så utgjorde ju alla hennes saker ett konkret, fysiskt bevis på att hon faktiskt var här, nästan alldeles nyss. Jag ville springa ut till skåpbilen, slita ut alla hennes saker och baxa in dem igen. Bara vägra lämna dem ifrån mig! Det är en annan, tydlig del av sorgen; rädslan. Rädslan att glömma. Trots att jag innerst inne vet att jag aldrig någonsin kommer glömma henne, eller någonting om henne. Jag kommer aldrig glömma färgen på hennes melerade ögon, eller nyanserna av guld i hennes bruna hår, ljudet av hennes skratt eller känslan av hennes hand i min. Men rädslan finns där ändå, som en naturlig del av sorgen.

Lovisa sprang runt i det tomma rummet, på en 2-årings bekymmerslösa sätt, och bara njöt av all yta i det tomma rummet och ekot av sin egen röst som studsade mot väggarna. Vi städade ur rummet och flyttade in alla Lovisas saker redan samma kväll, lät henne fylla det med liv igen. Jag tror Tuva skulle ha gillat det.

Livet fortsätter, vilket är både skönt och fullkomligt obegripligt. Jag tror inte att tiden kommer att läka några sår, men jag tror att tiden kommer att lära oss att leva med dem.

4 reaktion på “Sår

  1. Maria Hagman

    Åh vad jag känner med er. Du Ida är så duktig att skriva. Kommer så väl ihåg den dagen du hade ditt boksläpp. Känns som om det var igår. Jag och min Carro hade Tuva med oss vid bordet. Tårarna bara rinner nu och vad ska det inte göra på Er då. Kramen från mig.

  2. Camilla

    Så vackra ord om sorg och smärta och ett älskat barn.

    Jag har läst din text via Facebook, vi känner inte varandra men jag vill ändå sända många varma kramar till Tuva och till er som är kvar här på jorden. <3

  3. Karoline

    ”Känner” er bara genom bloggen. Följt er sen ni var med första gången på tv.
    Du/ni har berört mig djupt. Tack igen för att du skriver så ärligt. Svårt att läsa för alla tårar. Bry dig inte om om du själv tycker att det är osamanhängande eller så, fortsätt att skriva.
    Du hjälper dig själv (som du säkert redan vet) men du hjälper också andra, mer än du tror.
    Även fast jag aldrig träffat Tuva, så kommer hon alltid ha en speciell plats i mitt hjärta.
    Tack igen.

  4. Ullis

    Ida… Du är en otroligt stark person, en fantastisk mamma, jag har sedan många år följt er genom din blogg, Facebook och faster Nilla… Säger det igen.. Ni har många gånger varit mina förebilder.. HUR man kan värdera saker här i livet.. Och att leva fullt ut! Här och nu! Och se glädje mitt i allt tunga, intensiva, och ibland även i sorg & tårar… Himlen har nu fått den vackraste ängel man kan tänka sig.. Allt hon lärt er följer er, och allt hon lärt av er följer henne vidare… Hon är med er… När vinden smeker er kind… Är det henne ni känner.. Varma kramar ❤️

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *