Ett steg i taget

Jodå, vi lever! Och vi mår faktiskt rätt hyfsat, just idag i alla fall.
Tuva hörde när jag ringde till Barnkliniken i torsdags och bokade en tid hos Dr Kalkyl (eller Dr Underbar, som han kallas av en annan mamma).
– Jag vill ha en tid hos Dr Kalkyl, när som helst. Återbud går alldeles utmärkt, får vi bara 1½ timmes förvarning är det inga problem.
– Oj, det låter som om det är ganska bråttom?
– Ja.

Vi var så trötta, Tuva var så trött. Grå i ansiktet, med djupa skuggor under de vackra bruna ögonen, hennes energi räckte bara några timmar, sen behövde hon vila. Länge. En liten gnutta, tja…inte panik, men åtminstone ett förstadium, grodde i bröstet. Varför slutar hon aldrig hosta? Hur länge orkar hennes kropp hålla på så här innan den går i strejk? Vi har gjort allt vi kan och lite till, provat alla mediciner mellan himmel och jord. Vår energi räckte till ett steg i taget, en fot framför den andra. Inte trilla, inte rasa ihop. Bara fortsätta.
Nu måste expertisen sättas på uppdraget, något är fel och det måste gå att fixa eller åtminstone underlätta. På nåt sätt.

– Kors i taket! Det finns faktiskt en tid redan nästa vecka!
– Taget!

Och sedan vände Tuvas hosta. Sakta men säkert började den avta och nu är det bara sporadiska hostattacker kvar. Och en himla massa dregel. Men hon mår bättre. Lite rosor på kinderna igen. Skuggorna under ögonen börjar långsamt mattas av. Jag pustar ut, det känns som om jag hållit andan i flera månader. Lättnaden är helt obeskrivlig, men vi vet bättre än att ropa Hej innan vi kommit över bäcken. Vi gläds åt stunden istället.

Just nu sitter jag och planerar lite kalas, Anton har ändrat sina önskemål om bakverk på kalaset. Från början löd beställningen ett styck Minecraft-tårta (tårtan skulle alltså se ut som tårtor gör i dataspelet) till barnkalaset och Creeper-cupcakes till vuxenpartajet (creeper är monster i Minecraft). Jahapp, knepigt men inte omöjligt. Och just som jag funderat ut hur jag skulle lyckas med uppdraget vände sonen på steken.

– Du, mamma! På barnkalaset vill jag ha en tårta som ser ut som en avhuggen arm!
– Va?!
– Ja, det fixar ju du som är så händig att baka!

Och till vuxenpartajet blev det en tårta med tema från Antons andra favoritspel, Terraria. Den ska se ut som loggan till spelet. Så nu har jag lite att bita i! Eftersom jag lyckats bra med tidigare tema-tårtor är sonens förväntningar högt ställda…uj uj uj, önska mig lycka till.
Fast han håller fast vid sin kalas-idé vilket jag tycker låter toppen. Bara Anton och två kompisar. Först blir det tårtfika här hemma, sen drar vi till äventyrsbadet i Borlänge och plaskar loss. Ingen stor lokal att städa efteråt, inga okrossbara piñatas, inga horder med barn att hålla reda på. I like it!

Lite presenter ska det ju jagas rätt på också förstås, och det är ganska specifika önskemål även där. Vi får se hur vi lyckas. Så här långt har tre av önskemålen liksom trillat omkull, alla tre måste beställas från USA och hinner omöjligen hit före födelsedagen och den ena saken har inte ens börjat tillverkas ännu, utan går bara att förbeställa!

2 reaktion på “Ett steg i taget

  1. Annelie

    Hej hoppas Tuva mår bättre. Viken tur Anton och Tuva har som har sådan fantastika föräldrar.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *