Spidermanplåster

Jag måste få tacka för alla varma kommentarer på mitt förra inlägg, vilken respons! Tack!!
Efter det inlägget fick jag lite skrivhäfta, som jag alltid får när jag lyckats skriva något som får många reaktioner. Man får liksom lite prestationsångest, på nåt vis.

Sitter här och fingrar på mitt blå spiderman-plåster och småler lite åt mig själv för att det sitter där på tummen. Jag hade städdag igår, precis som jag har de allra flesta söndagar. For fram som en furie med dammsugare och golvmopp, tills huset var skinande rent från golv till tak. Eller tja, åtminstone tillräckligt rent. I farten hittade jag en fotoram som trillade ner från väggen för säkert ett år sedan och har legat ”på lagning” sedan dess. Eftersom jag ändå hade ångan uppe kvistade jag ut i garaget och rev runt tills jag hittade lite trälim att laga ramen med. Äntligen kunde jag hänga upp den på sin plats på väggen igen! Vilket fick mig att tänka på den där köksstolen som gick sönder långt före fotoramen och som sedan dess tjänstgjort som klädhängare i sovrummet istället. Den skulle nog också må bra av lite trälim!

Sagt och gjort, jag hämtade stolen och diverse verktyg och började montera isär den. Själva lagningen visade sig inte vara så enkel som jag trodde, stolen var sprucken, en viktig skruv var helt sned och en träplugg hade gått av och fastnat. Okej, prio ett: få ur träpluggen. Jag greppade borren och kände mig som Martin Timell när jag faktiskt fick ur eländet efter mycket borrande och bökande. Eftersom vi inte hade en endaste liten träplugg här hemma så blev jag tvungen att göra en egen. Träplugg gör man ju av trä…till exempel…vedträ? Tja, varför inte. Fram med ett vedträ att karva i, och en morakniv att karva med, i äkta McGyver-anda! Oj, som jag karvade. Så här i efterhand skulle man ju kunna ha tänkt sig att börja med ett något mindre ämne att tälja till, men jag fick god träning. Och så lärde jag mig att moraknivar är vassa, särskilt om man använder tummen som stopp för kniven när man täljer. Slafs lät det när bladet sjönk in i tummen.

Fort ut i köket och skölja fingret för att sedan sätta på ett plåster. Inte för att det gjorde särskilt ont, mest för att det är så pinsamt typiskt mig att skära mig. Nåväl, i asken med Salvekvicks gamla hederliga bruna plåster fanns bara knälapparna kvar…lite väl stora för en tumme kanske. Det fick bli ljusblått spidermanplåster! Två stycken faktiskt, eftersom jag blödde igenom det första när jag karvade klart min eminenta träplugg. En röd träplugg blev det innan jag var klar.
Men nu är stolen hel, tametusan. Tack vare lite Martin Timell/McGyver-anda (och lite hjälp från Hasse, den där sneda skruven gick jag allt bet på)!

Puh, nu är klockan nästan halv åtta, snart är det legitimt att kura ihop sig i soffan bredvid Tuva och slappa. Hela dagen har gått på högvarv, som måndagar oftast gör, men kanske något högre varv idag eftersom jag jobbade själv med 12 barn hela förmiddagen. Tufft, men roligt. Normalt är vi två pedagoger på förmiddagen och så ansluter en tredje efter lunch, men idag var min förmiddagskollega sjuk. Tanken var inte att jag skulle jobba själv, jag skulle kolla om jag fick fatt i nån vikarie och i annat fall ringa till kollegorna på förskolan så skulle någon av dem komma mig till undsättning. Men…det krävde förstås att jag skulle hinna ringa. Och det hann jag helt enkelt inte med 12 små guldklimpar runt benen som ville påskpyssla så det stod härliga till. Jag tog mig inte ens halvvägs till telefonen… Så vi har påskpysslat, haft dramalek och varit ute. Barnen fick helt enkelt hjälp i tur och ordning och efter ett tag hade de själva ruggig koll på turordningen.
– Vad ville du ha hjälp med, C?
– Nämen, A och L bad om hjälp före mig.

Och så var de förstås förträffligt duktiga på att hjälpa varandra, både med pysslandet och ute i hallen när alla kläder skulle på. Godbitar! Det är väl ingen konst att jobba som ensam vuxen när man har sådana pärlor omkring sig! Fast, det ska ändå bli skönt att återse kollegorna imorgon…