Plan B

Klockan är 19.30. Just nu borde jag sitta i toppstugan i Romme Alpin, dricka ett glas rött, käka god mat och njuta av trevligt sällskap…

Veckan har varit bra, Tuva har blivit stadigt bättre och resten av familjen har mått fint. Helgen började bra, den med. Vi tog lite sovmorgon, käkade frukost länge, skrotade runt i pyjamas. Under hundpromenaden singlade det ner lite snö som fick skogspromenaden att se ut som en scen ur en naturfilm, storartad och vacker. Efter lunch plockade jag fram lite städgrejor och lånade grannens carport så att jag kunde städa ur bilen, jag hade ordnat chaufför till Romme och hem igen, två av mina kollegor skulle åka med mig. Klart man vill ha en åtminstone presentabel skjuts att erbjuda!
Där, någonstans, tror jag att det började barka åt skogen. Jag var lite trött hela förmiddagen, men med tanke på vårt sedan länge rubbade sömnmönster lade jag ingen vikt vid tröttheten. Ljusförhållandena när jag dammsög var lite knepiga, det blir ganska mörkt i bilen när man står i en carport, särskilt i kontrast till ett bländade vitt snöoväder. Jag märkte inte när auran kom, eller jag misstolkade den snarare som att mina ögon blev irriterade av den konstanta växlingen mellan skarpt ljus och dunkel. Nåväl, bilen blev ren och fin. Anton och jag hoppade in i bilen, jag hade lovat skjutsa honom till en kompis (tillika bonuskusin)  innan jag for till affären. Där bommade jag signal nummer 2, när min kära svägerska tittade in i bilen och konstaterade att jag inte såg ut som om jag skulle på fest, utan snarare att jag borde åka hem och krypa ner under en filt. (Jag blir ofta blek och mörk under ögonen när migrän är i antågande.)

Fortfarande lyckligt ovetandes for jag till affären och började handla. Där, i mjölkdisken, slog den till. Migränen från helvetet. Först förstod jag inte vad som hände, och får väl erkänna att jag blev lite rädd när det kändes som om hjärnan slog en frivolt inne i kraniet. Sen började den dunka, hårt och obevekligt, som en stånghammare. Och jag förstod. Fan.
Jag kände direkt att det här skulle bli ett elakt anfall, skyndade mig att rafsa åt mig det jag skulle ha så att jag skulle hinna hem innan jag blev för dålig för allt utöver horisontalläge. Tårarna brände bakom ögonlocken och när jag klev innanför dörren vällde de fram. Jag var så förbannad!! Och besviken! Jag har sett fram emot kvällens begivenheter hela veckan, kläderna var framplockade, den nya tröjan har fortfarande lapparna kvar. Jag skulle ju ha en supertrevlig kväll med mina kollegor! Sen kom en störtflod till med tårar när jag insåg att jag inte skulle kunna erbjuda mina kollegor skjuts någonstans. Hur skulle det nu gå? Skulle de ta sig dit överhuvudtaget? Jag vet inte vad som gjorde ondast när jag ringde och meddelade mitt hälsotillstånd, migränen eller skammen och besvikelsen…

Fem minuter senare satt jag dubbelvikt och kramade om toalettstolen. Tur i oturen kan man väl säga. Förbannat jävla frustrerande att få ett jätteanfall just idag, men jag är tacksam att det hände hemma. Vi skulle ju åka bandvagn upp till toppstugan ikväll, tänk om jag hade spytt i bandvagnen istället för hemma? Hugaligen.

Hoppas ni har en trevlig kväll, tjejer. Önskar så att jag kunde vara där med er. Men mitt rödvin och oxfondue fick bli utbytt mot plan B: migränmedicin och kranvatten.