Frisk luft och fräscha brillor

Sportlovet har börjat och vi njuter för fulla muggar!
Kanske inte av det vi hade tänkt oss få ut av sportlovet, jag hade väl mest planerat att vi skulle svischa ner för pulkabackar och dricka varm o’boy, kanske nån sväng i längdspåret på skidorna däremellan. Men tji fick vi. Här råder isbana både i såväl pulkabackar som skidspår. Inget att hänga läpp för, det är bara att planera om. Eller improvisera, då blir det som allra roligast!
Igår var vi ut en sväng, Hasse skulle köra lite timmer och under tiden passade Anton på att lära mamma köra fyrhjuling. Jo, du läste rätt. Den 9-åriga gossen lärde sin 31-åriga mor att ratta ett fordon. Det hela började med att han tog med mig på en åktur över åkrarna. Mamsen höll i sig för glatta livet och fick på köpet en bålstabilitetsträning utan dess like! Mitt på åkern stannade Anton för att säga något till mig och fyrhjulingen dog.
– Men…ojdå. Vad ska vi göra nu? Jag ringer efter pappa!
– Mamma, skärp dig. Den har bara stannat. Vi startar den igen!
– Vet du hur man gör?
– Eh, jaa. (Anton blänger på mig med idiotförklarande blick) Man gör bara så här… började sonen och skulle visa.
– NEJ! Vänta, jag ringer och dubbelkollar så att vi gör rätt bara…
– Suck…

Jaja, jag ÄR en hare. Och sonen hade full koll på hur man startade fyrhjulingen igen, Hasse gav samma instruktioner som Anton just redovisat för mig.
– Eh, okej. Nu kan du starta den.
– Jag sa ju att jag visste hur man gör. Var du tvungen att kolla med pappa?
– Jamen JAG kan ju inte köra den här…saken!
– Va? Skärp dig!

Och så fick mamma en körlektion. I start, stopp, framåt och bakåt. Förvisso har jag inte lärt mig växla än, men jag tyckte att första växeln gick mer än väl fort. På halvfart.

När Anton var klar med körlektionen åkte han och hjälpte pappan med arbetet. Mina skogsgubbar!

På kvällskvisten tog skogsarbetarna en välförtjänt paus och for på hockey. Tuva och jag hade gärna hängt med, men hon var rätt trött. Hon åkte ju till stallet på eftermiddagen! Hela ridlektionen orkade hon rida, gissa om hon var lycklig! Till på köpet fick hon rida på stallets ”grand old lad” Pandy, hennes favorit bland favoriter. När grabbarna packat sig iväg mot Leksand kröp Tuva och jag upp i soffan och kurade framför brasan.

I morse steg Anton och jag upp tidigt, vi skulle iväg på nya äventyr. Eller tja, så äventyrligt var det väl inte. Vi for till optikern, sonen behöver nya brillor. Han genomförde alla undersökningar med glans, nya brillor är beställda. Och jag fick en fin vink om att jag borde boka en synundersökning åt mig själv också…
Jag satt hälften så långt ifrån tavlan som Anton gjorde och jag kunde inte läsa bokstäverna…trots att jag hade glasögonen på mig, lutade mig framåt i stolen och kisade…Detta undgick förstås inte optikern.
– Ser du bokstäverna, Anton?
– Japp! A F K N G Z
– Ser mamma bokstäverna?
– Va? Eh…näe.

Eftersom jag köpt mina brillor hos samma optiker kunde han så snärtigt kolla upp när jag varit där sist. 2008. Jaha, se där ja. Kanske får göra slag i saken och boka en tid åt mig själv snart då. Men jag ser i alla fall vägskyltarna! Och jag kan läsa på skärmen när jag sitter vid datorn. Om jag kisar…lite…

Från den ena till det andra, nu är bokhyllan färdigpyntad och klar! Hu så fin den blev! Min briljanta idé med några snygga texter piffade ju till hela skapelsen. Och höll på att ge både Hans och mig själv hjärnblödning…det var riktigt knivigt att få dit de där jäkla bokstäverna. De satt på en överföringstejp, så först skulle man klistra upp hela arket på dörren, platta till det utan att det blev bubblor och veck, sedan dra bort plasten så att bara bokstäverna blev kvar. Lätt i teorin. Hyfsat svårt med den översta texten, som var 10 cm stor. Rent överjävligt omöjligt med den stora texten, som mätte 92*53 cm…
Men vi fick dit den, efter tolv ”jävlar” och fem ”helvetes faan” sitter den på plats! Yey!
Ni får ursäkta bildkvaliteten, det är jag som knäppt kortet.