Finns det liv, finns det hopp…

…och än så länge lever tomatplantorna jag fick av svärmor, så hopp om skörd finns ännu. Även om det är svagt och skört. Alltså jag…och växter…det funkar liksom sisådär. Jag har för ovanlighetens skull lyckats hålla liv i fyra krukväxter hela vintern, och det vill inte säga lite det! Två dracena-palmer, en fredskalla och en Dr Westerlunds. Palmerna har slagit alla rekord som går att slå i kategorin ”överlevande växter i det Krogh-ska hemmet”. Allra snabbast har jag ihjäl julstjärnor. För snittblommor räknas väl inte? De dör ju rekordfort!

Jag har ägnat aftonen åt att flytta de nu ganska stora tomatplantorna från sina mindre plastkrukor till stora, rymliga murarhinkar. 120 liter blomjord famnar ömt deras rötter. De skall, enligt instruktion stå ljus men inte varmt. Det gick ju bra medan de stod i plastkrukorna, då jag kunde knö ihop dem alla i Tuvas fönster. Med hinkarna blev det värre. Nu står de på övervåningen, i hallen, vilket var det enda ställe jag kunde komma på där ingen skulle snubbla över dem, välta omkull dem eller bryta av dem oavsiktligt. Måtte de trivas där.

Kanske skulle jag passat som trädgårdsmästare, eller bondmora med inriktning på grödor? Jag gillar att köra ner nävarna i jorden, plocka och pyssla, hugga i och arbeta med spaden. Traktor har jag bara kört en enda gång, och det var ju skitkul! Men det faller ju på den lilla detaljen att alla växter som vidrörts av min välmenande hand förr eller senare tvärdör…

Just nu sitter jag vid köksbordet bredvid Tuva, enligt hennes order. Hon sitter förnöjt och bläddrar i Hemmets Veckotidning och gör smackande ljud när hon bläddrar förbi alla recepten.
– Mamma! Hjitt! beordrade hon.
– Ska jag sitta här hos dig?
– Ja!
– Ska vi läsa en bok kanske? Mamma Mu?
– Nej. Hjitt. Tu’ua. Lääja. Tiiin. (Nej. Sitt. Tuva. Läsa. Tidning)
– Får jag också läsa i tidningen då?
– Nej. Hjitta.

Jag ska alltså bara sitta här, bara finnas utan att lägga mig i. Gullrumpa.
Nu är hon nöjd och glad, men ni skulle sett henne vid två-tiden i eftermiddags. Hon lyckades klämma sin lilla hand i kastrullådan, som är stor och tung. Först ryckte hon bara till och tittade förvånat på mig. Vad hände?
– Hoppsan. sa jag.

Tuva funderade en stund, tittade på handen och började grina illa. Jag vet inte om det tar tid för smärtsignalerna att liksom nå fram, för ofta när hon gör sig illa tar det en liten stund innan hon börjar gråta. Men när tårarna väl kommer är de hejdlösa. Stora, runda tårar vällde ner över kinderna och lilla Fjärilen ropade förtvivlat på storebror.
– Ajtaj…AAAJTAJJ!! Bååsja…buuhää….

Storebror kom, storebror blåste, men det blev inte bättre för det. Då slog det mig, att sist hon klämde sig var det enda som hjälpte ett plåster. Vilken tur att jag förra veckan laddat upp med sprillans nya plåster med Disney-prinsessorna! Plåster har ju, som alla småbarnsföräldrar vet, en nästintill magisk inverkan. Det mesta löser sig, om man bara får ett plåster. Och det kan behövas rejäla doningar, även om inget blodvite uppstått. Har man riktigt ont, i någon kroppsdel eller i stoltheten, kan det behövas en hel knälapp för att lindra ett värkande lillfinger…
– Tuva, skulle det kännas bättre om du fick ett plåster?
– Jaa, jaajaaa!

Det behövdes lite Hello Kitty också. Film, alltså. Och den skulle ses sittandes i mammas famn, och ingen annanstans! Så där satt vi, i 45 minuter, tätt ihopkurade. Min kind mot hennes hår, mina armar virade runt henne och hennes små fingrar i ett fast grepp om mina. Snart kom även Anton och kurade ihop sig riktigt, riktigt nära och satt hos oss han också. Trots att han vid det här laget är så trött på Hello Kitty att jag nästan kan se honom kvälja när han hör vinjetten… Det var underbart!

Handen klarade sig fint förresten. Inte en rispa, ingen svullnad, bara en knappt märkbar rodnad. Men plåstret sitter kvar, förstås, och fortsätter avge sin magi…

En reaktion på “Finns det liv, finns det hopp…

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *