Nämen vad i…det snöar

Ja, inte just nu alltså. Men det har snöat idag, massor. Jag trodde jag såg i syne när små vita flingor började singla ner och så småningom växte till stora lappvantar av snö. Som väl är så ligger ingenting kvar på marken.
Men det är väl typiskt april-väder, antar jag. Man drabbas liksom av årlig minnesförlust när årstiderna skiftar. När första snön kommer beter sig folk som om de inte räknat med att det skulle bli vinter igen. Samma sak när våren kommer: oj, är det redan vår? Var det så här varmt förra året? Eller så här kallt?
För just nu är det svinkallt, jag har släpat fram mössor och vantar åt barnen. De hade just lagt sig tillrätta i byrån uppe i klädkammaren. Mössorna och vantarna, alltså. Inte barnen.

Assistenten är ledig den här veckan, så det är Hasse och jag som jobbar. Idag bar det av till ridhuset! Tuvas ridkompis var sjuk idag, så hon var helt solokvist. Dagens tema var pirater, så ridhuset var avdelat i tre stationer: land, havet och skeppet. På skeppet huserade piraten, med ögonlapp och allt. Huj va skoj det var att smita upp på ”skeppet” och retas med piraten! Efter en stund började rollerna svänga om, så Hasse och Anton blev pirater, sen Tuva och sist jag.
Imorgon ska vi åka in och simma, Tuva och jag. Det är hundra år sen jag var med på simningen. Eller nja…men länge sen i alla fall. Jag minns inte ens vilken tid vi ska vara i poolen, 9:30 eller 9:45?
Aja, det löser sig alltid.

Vi hoppade över valborg här hemma. Det blev inget firande i byn eftersom ingen ville hålla i spektaklet. Anton såg lite trumpen och besviken ut vid middagsbordet, eftersom det faktiskt skulle vara en brasa i Österbyn, nära där farmor och farfar bor. Men det blåste ju isbjörnar ute! Alldeles för kallt för att släpa ut Tuva och om sanningen ska fram, alldeles för kallt för mamman och pappan också… Vilken tur då att Anton råkar ha världens i särklass bästa farfar!
Han kom och hämtade gossebarnet å tog med honom till majkasen. Början av kvällen var väl lite seg, i alla fall i Antons tycke. Farfar stannade till och pratade med bekanta, varpå min son kläckte ur sig att:
– Ja, det här var ju ungefär lika roligt som att ha diarré…

Suck. Vad får han allt ifrån? Och framför allt, varför ramlar det alltid över hans läppar?
De hade i alla fall en mysig, om än kall, kväll och kom hem först sedan de tittat klart på fyrverkerierna.

Vi får väl se om jag hinner plita ner nåt mer i veckan, men det hoppas jag väl. Oddsen talar dock inte till min fördel i det fallet, dels med tanke på att vi är en assistent kort och dels med tanke på att jag ska hålla i ett barnkalas på lördag. Ve och fasa….

2 reaktion på “Nämen vad i…det snöar

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *