Monster i natten och förrädiskt grus

Oj oj, Anton fick ingen bra början på dagen.

Jag är förkyld och vaknade imorse kl 4 av att det var svårt att andas, det var alldeles tjockt med slem i halsen. Jag harklade mig och försökte få bort det. Det lät dovt och skrovligt, som det gör när man är väldigt förkyld. Hasse vände på sig när han hörde ljudet och vände sig med ett mumlande ”namnamnam”.
Två sekunder senare kom Anton skuttande till min sängkant (han sov på en madrass nedanför dubbelsängen) och skakade som ett litet asplöv.
– Maammaaa…
– Men kära barn, vad är det? Du skakar ju.
– Hörde du inte?! Det var något som morrade, jättehögt, och sen sa det ”namnamnam”. viskade sonen fram med liten röst, sprucken av rädsla.
– Haha, men det var ju bara jag som harklade mig!
– Va? Näe, det lät som ett monster…
– Gubben, det var jag. Gå och lägg dig igen.
– Okej…

Anton smög längs med väggen, hela vägen till dörren och skyndade sig att stänga den. I fall det var ett monster, ändå. I hallen kanske. Sen kröp han ner under täcket och virade in sig till en liten puppa.
Arma barn, det är inte lätt när morsan gör monsterljud framåt småtimmarna.

Dagen har varit underbar, varmt och soligt. Härliga vår! Jag inledde den med att gå och lägga mig när assistenten kom, för att försöka sova bort min förkylning. Efter en tre timmars tupplur tog jag mig en promenad i solskenet, med Anton som kommit hem ifrån skolan. Han tog sin premiärtur för i år på cykeln. Jag var lite tveksam till att låta honom cykla de 3 km jag hade tänkt gå, men han lovade att ta det försiktigt.
– Tänk på att det är mycket grus, du kan inte tvärbromsa för då kommer du vurpa.
– Jaaa då, mamma.

Det gick bra. Ganska länge. Ända till vi kom till viadukten. Där är det frestande att släppa på i nedförslutet för att få med sig lite fart till uppförslutet. Och där, mitt i tunneln, är det hål i asfalten. Inget djupt hål, och har man tillräcklig fart så är det bara att köra rakt över det. Anton hade bra med fart, men fick panik när han såg hålet och…just det, tvärnitade. Cykeln wobblade och krängde till några gånger innan den slutligen stannade och dammade sonen rakt ner i backen.

Gråt och tandagnisslan.
– Ring pappa!! Buuuäää, jag vill ha skjuts hem…det gör jätteoooont!!

Jag inspekterade lite snabbt och konstaterade att det som var värst skadat var cykelsadeln, som blivit uppskrapad. Anton hade tagit emot sig med vänster knä och armbåge, huvudet var aldrig ner i backen. Lite blås på det onda och lite tycka synd om, sen gick vi hemåt. Anton hävdade att han ändå behövde skjuts, men jag lyckades övertyga honom om att det inte var någon dum idé att prova att gå lite först. Efter 50 meter höll han med mig.
– Det onda verkar släppa lite när jag går…snyft, snyft. Tur, för jag trodde att både benet och armen var av, faktiskt,
– Tur att de inte är det då.
– Mmm…

Cykeln fick jag leda hela vägen hem, som väl var så hade vi inte så långt kvar. Nu ligger har och snusar å sover i sängen igen. Hoppas att han får sova gott, och att det inte kommer några hemska monster och morrar inatt. Tihi.