Håll i hatten!

Idag blåser verkligen vårvindar friska, vill jag lova. Lite för friska för min smak, faktiskt…
Jag hörde i förbigående på nyheterna att det varnades för stormigt väder i krokarna, så jag passade på att ta en lång, skön promenad på förmiddagen innan vindarna uppnått sin fulla styrka. Jag tyckte i och för sig att det var ganska stormigt redan då, när jag mötte bilar längs vägen gällde det att snabbt som tusan hinna vända ryggen till så att jag inte fick en ofrivillig grus-peeling i ansiktet! Zingo tittade på mig som om han funderade på om matte hade alla getter i hagen när jag vände mig snabbt så fort det kom en bil, men å andra sidan fick jag hans uppmärksamhet. Bäst att hålla koll på matte när hon beter sig underligt!
Jag höll nästan på att bli lite irriterad på blåsten, när jag såg de här skönheterna stråla mot mig i de bruna, torra kvarlevorna av höstlöven!

När ögat beskådar sån här skönhet kan man inte bli irriterad!

Vindarna fortsatte att friska i mer och mer under hela dagen och när klockan passerade ett började jag få kalla fötter. Tuva hade en tid bokad hos frisören, klockan två. Men vägen in till Hedemora kantas av öppna fält där vindarna får full fart och kraft att leka flipperspel med bilarna…
Vi for, i alla fall. Hasse skulle vara hemma och jobba, så jag packade in Tuva och mig själv i bilen. Anton hängde på han också, trots att han inte behövde klippas. ”Bara som sällskap”, som han själv sa.
Lite drygt halvvägs började jag ångra mig. Jag har kört i regn, snö, blask, snömodd och ishalka men det var länge sedan jag var så rädd bakom ratten som idag. Toyota-bussen är hög och tar lätt vind, jag höll ratten så hårt att knogarna vitnade och min ansiktsfärg matchade nog knogarna rätt bra. Vi tog oss hela vägen, ändå.
Väl inne hos frisören tog det i och blåste än värre, så pass att takpannor kom seglande ner och krossades mot trottoaren. (Vi satt trygga inne i salongen och bevittnade eländet).
Tuva blev i alla fall vacker som en dag. Hur skulle hon kunna bli något annat?

Vägen hem var…värre. Jag försökte se lugn och trygg ut, men när vinden fick fatt i en mötande lastbil med släp och styrde dem mot min vägbana slank ett litet ”aaah” ur mig… Man känner sig jäkligt liten i en sån situation, även i en så stor bil som Previan… Väl hemma, nyckeln hängd på sin plats men fortfarande med skorna på slank en liten tår av lättnad fram. Jäklar, vad det är läskigt att köra i storm!

Någon som släppt lös en hel flod med tårar idag är min prins, min pärla. Finaste Anton.
Han har länge, länge haft problem med sömnen. Svårt att somna, vaknar ofta om natten, drömmer mardrömmar och som grädde på moset har han på sistone börjat svettas nåt alldeles gröndjävulskt om nätterna. Ibland kan det räcka att bara vända på täcket och kudden, men det är inte alls ovanligt att dessa tu är så blöta att vi måste byta ut dem helt och hållet. Ibland flera gånger per natt. Så idag hade vi bokat en tid på vårdcentralen.
Hasse hade förvisso också såna nattsvettningar som barn, men vi ville ändå få en läkares syn på saken innan vi avskrev det som ”bara en period i livet”. En supertrevlig, kvinnlig läkare fick vi träffa. Hon var verkligen kanonduktig på att hantera barn, och var noga med att engagera Anton i samtalet. Det är inte alla läkare som kan det, många talar över huvudet på barnet, direkt med föräldrarna, för att få snabbare och rakare svar.
Anton kände sig trygg med henne. När hon var färdig med sin undersökning bad hon om att få gå och prata med en äldre, mer erfaren kollega för att få en andra åsikt om huruvida blodprov var nödvändiga. Eftersom nattsvettningarna pågått i flera månader ansåg kollegan att det kunde vara klokt att ta blodprov ändå. Till Antons förfäran!

Jag vet inte vad gossebarnet har byggt upp för hemska föreställningar om blodprov, eller vart han fått dem ifrån. Han trodde att när man tar blodprov i armen så sticker de först med en nål och sen ska det droppa ner i provröret, och att det skulle ta jättelång tid och göra vansinnigt ont. Hur jag än försökte övertyga honom att lab-tjejerna här i Långshyttan är de bästa jag någonsin stött på (och det menar jag verkligen) och att det går fort att ta blodprov kunde han inte lugna ner sig.
Fem rör skulle tas. Anton såg nog för sitt inre öga hur han blev halvt om halvt tömd på blod…
Men han jagade upp sig i onödan. Emla-plåstret gjorde vad det skulle och när sköterskan började på rör nummer 2 frågade Anton:
– Säg till när du börjar.
– Hon har redan fyllt ett rör, nu har hon snart fyllt ett till. svarade Hasse.
– VA?!

Provtagningen gick som en dans, och självklart belönades sonen för modig insats, han valde en glass och en kaka. Min modiga lilla, stora skrutt. Nu ligger han och sussar sött, laddar inför slutet av veckan. Imorgon vankas fredagsmys och på lördag dubbeldejt: Hasse och jag, Anton och Mimmi!