Liksom våren vaknar…

Åh, ljuvliga vårsol!

Lagom till det skall börja knoppas har jag även upptäckt att sonen växt. Ganska mycket. Förra veckan fick det bli ett akut shopping-besök till Borlänge, gossebarnet var i desperat behov av nya kallingar. Han springer inte omkring i bara kallingarna särskilt mycket längre, som han kunde göra när han var mindre. Då kunde kallingarna vara det enda plagget fram tills det var dags att gå ut. Men nu är han stor kille, och det där med att visa sig halvklädd verkar ha blivit lite känsligt. Förra veckan, sedan han tagit en dusch före läggdags, spankulerade han i alla fall omkring i bara kallingarna en liten stund och då såg jag till min fasa att de var på tok för små! Jag har funderat på varför han titt som tätt gräver sig i ändalykten, men där fick jag min förklaring. Kallingarna måste skära in nåt alldeles fruktansvärt.
– Du, Anton…börjar det bli dags för nya kallingar?
– Jaa…till och med mina kompisar säger att de är för små, när vi har duschat efter gympan…

Lättnaden och den högre graden av komfort är nu uppenbar, alla kallingar av storlek för liten har fått vandra vidare!

Ett knepigare kapitel tycks vara sonens skjortor. Han har alltid varit ganska bestämd i fråga om vad han har på sig. Tja, när han var riktigt liten kunde jag ju förstås klä honom så som jag tyckte var snyggt, men sedan tvåårsåldern blev han kinkigare. Ett tag var det bara T-shirts som gällde. Att få på honom en collegetröja (till exempel för att det råkade vara -10 grader ute och bara T-shirt under overallen kunde bli lite väl kyligt) var ett helt äventyr i sig. En period var det mjukisbyxor som gällde. I ur och skur. Nu är det alltså skjortor, och har så varit ett tag. Ibland med slips. Han har bara en för närvarande, men funderar på att önska sig fler slipsar i födelsedagspresent.

Under vintern har Antons överkropp växt så pass att han skjortärmar numera slutar en bra bit ovan handleden. Nästan på halva armen, skulle jag vilja säga. Skjortorna når med nöd och näppe ner till byxlinningen. Så när jag ändå var ute och köpte kallingar köpte jag en ny skjorta också. Skitsnygg, blå/vit/svart-rutig i jättehärlig, mjuk bomullskvalitet. Sån där som inte blir svettig och varm. Han dissade den i samma ögonblick som jag drog upp den ur shoppingpåsen…

Men imorse kom han och bar på den och ett par beige manchesterbyxor (väldigt ”inne” för Antons del med manchesterbrallor, smalrandiga). Riktigt snyggt matchat! Han krängde på sig brallorna först och sedan skjortan. Ärmarna var upprullade och knäppta med slejf. En kam genom håret och han hade platsat i vilken klädkatalog som helst.
– Mamma, kan du knäppa upp ärmarna och rulla ner dem? Jag avskyr när det är knöligt!

Visst, okej. Knäppte upp, rullade ner och rättade till. Väldigt snyggt, fortfarande. Skjortärmen gick ända ner på handleden, och skjortan täckte både rygg och mage. Helt rätt storlek!
– Men..åh…morr, fräs… Den är för LÅNG!!!
– Nej, älskling det är precis rätt storlek för dig. Du är jättesnygg!
– Jag kan inte HA den här SAKEN på mig!!!

Arg som ett bi slet han av sig den snygga skjortan, marscherade in till sin garderob och slet ut en annan. För liten. Ganska urtvättad också. Han ser inte riktigt klok ut… Hur ska jag bete mig nu då? Jag försökte lite fint påtala att alla hans skjortor blivit för små under vintern, men han vägrade lyssna på det örat.
– De ska se ut så här! Det är bara snyggt och skönt om ärmarna inte är så långa!

Mmm…jo, kanske om det är en kortärmad skjorta. Inte en långärmad som slutar under armbågen…
Jag överväger en kupp. Beställa hem nya skjortor och bara helt sonika kasta alla de gamla. Fast…jag vet ju att det kommer ta hus i helvete…

En reaktion på “Liksom våren vaknar…

  1. Annelie

    Ja ins när jag växte ur mina älskilngs känder och fick nya. Fast jag var ganska nöjd min syster var den som fick arva mina urväxta kläder.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *