Skol-skoj!

Vi är just hemkomna från Tuvas andra skoldag. Här bredvid mig i soffan ligger en lite blek och väldigt trött tjej, men i de där trötta ögonen finns en tindrande glädje också! Länge, länge har hon väntat på att få börja i skolan. Nyfiket frågat Anton om skola, läxa och matte. Och nu är hon äntligen där!
Första dagen var i onsdags. Tuva hade så bråttom att hon vaknade för sju, spärrade upp ögonen och sa:
– Kooolan!!
– Ja, idag ska vi till skolan.

Vilket flin! Det satt kvar hela dagen! Med stora ögon utforskade hon sina nya domäner, kollade in kompisarna och pedagogerna. Både Linda och jag var med lilla damen, Linda som assistent och jag i egenskap av packåsna. Det är ju lite grejer som behöver följa med till skolan för att möjliggöra för små Fjärilar att uppehålla sig där.
I morse var hon lika morgonpigg. Längtade och längtade. Fruktstund och sång med kompisarna, lek på gården, lunch i matsalen. Oj oj oj. Så fort vi klev innanför dörren hälsades vår lilla Fjäril välkommen av en klasskamrat.
– Hej Tuva!!! Kom, jag ritar!
– ’tej! (okej)

Vid uteleken hittade vi en cykel som vi faktiskt kunde använda, Tuva och jag. Sittplats framför föraren för Tuva, en smal sadel åt mig. Inte helt ergonomisk arbetsställning, men gud så kul det var! Ännu roligare blev det när Anton såg oss tvärs över skolgården och kom för att överta min plats som förare! Jag gick bredvid och höll rätsida på Tuva istället.

Ute liksom inne kom barn i varierande åldrar fram för att prata en stund med Tuva, vilket naturligtvis gladde lilla damen väldigt. Och hotade att få mamman att brista ut i gråt. Jag blir så himla glad, varje gång. Varje gång någon närmar sig Tuva helt spontant och otvunget, för att prata med henne. Med, inte över. För det kan vara lätt hänt. Att man pratar med den som kör rullstolen istället för den som sitter i den. Men idag tror jag inte att det hände en enda gång.Och Tuva har hängt med på allt idag, till och med in i matsalen. Först tänkte jag att vi skulle åka hem när de andra barnen gick för att äta, men just innan vi gick ut genom dörren imorse tänkte jag om. Klart Tuva ska käka med sina kompisar. Spelar ju ingen roll hur mycket eller lite man kan äta! Det handlar ju om gemenskapen runt lunchbordet. Så vi hängde med på lunchen. Tuva fick egen tallrik, glas och bestick precis som alla andra. Och mat på tallriken, förstås (om än väldigt lite). Hon satt glatt och såg beundrande på medan hennes bordsgranne smaskade i sig mat, varpå hon själv blev inspirerad. Hon fick smaka på en salladsdressing som tydligen var väldigt god. Hon smaskade och sög in kinderna så mycket att jag trodde att de skulle försvinna ner i magen. Gott gott!
Ett barn reflekterade över hur lite Tuva hade på tallriken och att hon bara sörplade, inte tuggade och åt lika mycket som de andra barnen. Tuva och jag visade knappen (där det också var mat påkopplat) och så var det inte mer med det. Smart, med två munnar. En i ansiktet och en på magen.
Mot slutet av lunchen var det en liten dam som blev så trött att hon var tvungen att lägga pannan emot bordsskivan, så då åkte vi hem.

På onsdag ska v i dit igen. Gissa nån som redan läääängtar?