Anton hade en liten pratstund med Linda igår, medan jag var ute med hundarna.
Vi skulle fara in till tippen och göra oss av med en massa skräp så vi får plats med allt julskräp, och sonen ville inte följa med. Han tyckte att eftersom Linda var hemma med Tuva så kunde väl han också vara hemma. Jag gjorde mitt bästa i att försöka förklara skillnaden på en barnvakt och en personlig assistent, att Lindas jobb är att ta hand om Tuva och bara Tuva. Det tyckte sonen var väldigt konstigt.
Så när Linda frågade vad Anton trodde att mamma och pappa önskade sig i julklapp fick hon ett oväntat svar.
– En till assistent.
– Va? svarade Linda och funderade på om vi tänkte byta ut henne.
– Ja, som kan ta hand om mig. Det verkar ju konstigt om jag ska behöva göra illa mig för att få en egen!
Knasboll! Jag skrattade så jag höll på att pinka på mig när Linda berättade. En till assistent! Linda försökte låta bli att fnissa och erbjöd sig istället att vara barnvakt någon gång om Anton ville det. Han nöjde sig med den kompromissen.
Sötunge!!!