Cowboys och vilda hästar

Idag var det en ridlektion med lite riv och action! Jag var trött som få när Anton och jag satte oss i Lilla Röda Faran och styrde kosan mot stallet, med blev pigg när det började hända oväntade saker i ridhuset. Barnen red som vanligt i inte så värst prydligt led runt i ridhuset. Dagens övning bestod i ritt över cavaletti-bommar (alltså, helt vanliga bommar som man bygger hinder av men som på det här stadiet ligger i spånet).  Först i skritt, vilket gick alldeles lysande bra för alla ryttarna. Det knepiga är inte att ta sig över bommarna utan att lyckas stå i lätt sits, vilket är knepigare än vad benämningen kan missleda dig att tro. Det är svårt att rida lätt.
Några av ryttarna i gruppen behärskar det alldeles galant, några inte. Anton räknas till inte-gruppen. Han försöker verkligen, men lyckas liksom inte få till det riktigt. Det blir mera ett rytmiskt skumpande som måste kännas enerverande för både Anton och hästen. Jag är alltid lika nervös att sonen ska luta sig för långt framåt när de ska stå i lätt sits längre sträckor, och liksom rulla likt en liten köttbulle över hästens hals och landa framför. Än så länge har det tack och lov inte inträffat.

Men idag fick han ta till lite cowboy-tricks för att hålla sig kvar på hästen. En liten flicka kom in på läktaren när lektionen hållit på i 10-talet minuter. Med sig hade hon en hund, vilket är ett aja-baja att ha med sig in där. Till en början satt både hon och hunden lugnt och tittade på hästarna, men snart fick flickan (som var runt 8 år) myror i brallan och började leka på läktaren med hunden i släptåg. Just som Anton kom och travade förbi läktaren hoppade flickan från en bänkrad till den nedanför och det blev bara för mycket för stackars Pandy (som Anton red på). Han gjorde en krumbukt mitt i travsteget och det var omöjligt att avgöra om han tänkte stegra, sparka bakut eller börja skena. Han kastade sig vilt åt sidan och tog några galoppsteg.
Tusen scenarior hann naturligtvis fara genom huvudet på mig, men jag visste att jag inte skulle hinna agera innan nåt av dem inträffade. Anton skulle trilla av, på endera sättet. Jag kunde bara hoppas att han landade mjukt och ur vägen för den skrämda hästens hovar.
Ack, vad jag bedrog mig. Sonen trillade ingenstans. Han greppade snabbt både tyglar och manen på hästen, tryckte ner hälarna i stigbyglarna och slog i bromsen. Här skulle varken stegras, sparkas eller skenas. Stopp och belägg.
Hästen lydde snällt och tvärnitade. Först då såg Anton lite skrämd ut, när han fått pejl på situationen.
I samma ögonblick hann ridläraren fram och tog för säkerhets skull tag i tyglarna medan hon hurtfriskt försäkrade sig om att Anton var okej.

Gissa hur stolt jag var just då? När min smala, lilla 7-åring satte en fyrbent best på flera hundra kilo på plats i vad som hade kunnat sluta i katastrof? Mmm…stolt som en tupp! Det är min Anton det! Cowboy-Anton!

En reaktion på “Cowboys och vilda hästar

  1. Annelie

    Jag kan förstå att du är stolt. Det är inte lätt att få en skrämd häst att lyda.
    Det vet jag det mins min envisa och lätt skrämda skettis.

    Annelie

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *