Här har det julpysslats så det står härliga till! Mjae…inte idag då kanske, klockan är ju bara sju på morgonen. Men igår! Efter lunch packade vi in hela familjen med assistent i bilen och for till Stugknuten i Falun för det årliga julpysslet/julfikat. Där var härlig aktivitet, knökfullt  av assistenter och brukare i den lilla lokalen.

Det är helt enkelt omöjligt att släppa loss barnet inuti när man blir satt framför ett bord med glitter, klistermärken, guldpennor och pepparkakor å kristyr! Anton och jag skapade så det skvätte om det, julkort och pepparkakor producerades på löpande band. Sonen lade särskilt stor energi på att klämma ut kristyr på pepparkakor. Mycket kristyr… Sen sprang han ut till fikabordet och svalde ner den fullkletade pepparkakan med ett glas must innan han kom tillbaks för att skapa nästa sockerkreation!
Jag är inte så konstnärligt lagd av mig, så mina verk kunde nog misstas för en 5-årings men det är himla kul i alla fall! Hasses konditorgrepp smög sig fram och han skapade väldans vackra peppisar, med tomtar och allt. Tuva upptäckte att kristyr faktiskt går att äta, varpå hon lade hela handen över sin vackra pepparkaka och försökte få sig det som fastnade på handen.
Hon fick i sig en hel massa smarriga smakisar igår, glögg å pepparkaka, ädelost på tub, must, kaffe och apelsin. Mums! Med kvällens lilla pralin var nog ändå när Tuva fick dansa med sin stora idol inom Stugknuten, Amanda ( en annan brukare). Tuvas ögon tindrade mer än vad någon stjärnhimmel kan när Amanda svängde Humlan runt i takt till musiken! Efter en stund blev dock Tuvas danspartner trött och ville sätta sig, något som Tuva inte ville höra talas om.
– Manda! Mera, dansa! Mera!
– Nej, tecknade Amanda. Kissnödig.

Så försvann hon in på toaletten för att undkomma sin ihärdiga lilla kompis. Tuva rullade fram till dörren och bankade:
– Manda!! Uuutt! Dansa, mera!

Amanda var kissnödig väldigt, väldigt länge.

Vi kom hem igen strax före läggdags, efter en visit hemma hos Linda. Tuva var mäkta nöjd när hon lyckats få en puss av både Elly (Lindas hund) och två av Mats (Lindas sambo). Det var två helnöjda och supertrötta superpysslare som satt här vid middagsbordet och hängde med ögonlocken igår.

laga så god mat. Det är inte hållbart. Jag har just avnjutit en söndagsmiddag värdig en gud! (Japp, jag är ödmjuk också)
Stekt biff med potatis, ratatouille och bearnaise. Till efterrätt en citrondoftande, frasig äppelbakelse serverad med vaniljgrädde. Raaaap!
Fast sonen tycker nog inte att mammas kulinariska färdigheter är av någon vidare rang, han äter inte ratatouille och köttet åt han bara för att bli mätt. Kött är inte hans favorit, såvida det inte är i form av köttfärs. Efterrätten satte han tänderna i med stora ögon och stort gap men tappade hela bakelsen på tallriken när hans tunga registrerade att anrättningen innehöll citron.
– Näe fy…! utbrast han och höll för munnen.
– Förlåt, mamma…jag menar bara…eh, det här var inte min nya favorit…

Vi försöker lära Anton att det är ohyffsat att säga att mat är äcklig, även om man tycker att det smakar vämjeligt. Av respekt för den som tillagat vad man än äter så kan man försöka välja sina ord lite bättre. Till emepel som Anton sa om bakelsen, att det inte var nån favorit. Alternativt kan man försöka hitta något i maträtten som var ätligt, och kommentera det istället för att klanka ner på det man inte gillade.

Igår åt Anton middag före oss för att kunna äta middag över huvudtaget, Hasse och jag skulle äta kräftor.

Anton står inte ut med doften av vitlöksbrödet som är närmast obligatoriskt till dessa små läckerheter. Han bjöds istället på en given favorit, potatisbullar och lingonsylt!
Han orkade inte så mycket mat, vi hade fikat dagen lång. Först på fiket i Hedemora, där han till min stora glädje valde en saffranssemla. Jag vet att han inte orkar en hel semla, så sockerkicken skulle bli begränsad. Men så gick han med när Hasse skulle prata lite med bagaren (dom är lite tjenis med varandra) och se, den snälla sockerbagaren bjöd min son på en enorm, fransk maräng. Pang tjoff och myror i brallan!
Vi hann bara hem och vända i dörren innan vi skulle på nästa fika-kalas, världens bästa Raie fyllde nämligen år igår!  Efter den fika-dagen kan jag förstå om det var lite tungt att peta ner potatisbullarna….

Nu låter det som om vi inte gjort annat än att stoppa i oss en massa gott hela helgen, och det har vi väl inte heller. Jå, jag har bytt blöja. 7 bajsblöjor, närmare bestämt, med total sanering av Tuva, rollstolen och vartenda plagg hon vid tillfället hade på kroppen. Näe, vänta…*sniff sniff*, jag får nog revidera det där. 8 bajsblöjor….

Vi är just hemkomna från Öppet Hus på Antons skola. Anton var så förväntansfull, innan vi skulle åka ringde han och bjöd med sig farmor, Vevve och Raie. Han är såå stolt när han har många anhöriga med sig på dylika tillställningar och får visa runt! Men det går i flygande fläng vill jag lova, det var inte mer än ett par minuter per station, Hasse fick kånka Tuva och rullstolen upp och ner för trapporna (vilket Tuva inte hade nåt emot, hon skrattade så hon hoppade). Sista anhalten var fritids, där det bjöds på glögg och pepparkaka att mumsa på medan vi gick runt och betraktade barnens konstverk. Där fanns också barnintervjuer på väggarna, anonyma förstås, där barnen fått svara på två frågor. Frågorna handlade om könsroller, huruvida det fanns saker, färger och jobb som var typisk för tjejer kontra killar. Svaren var väldigt intressanta att läsa.
” Nej, kilar kan okso jåba på skolan”
”Ja, rosa är tjej och blå är kile”
”Ja, killar har bilar och tjejer har barby”

Tuva blev fullkomligt betagen av tomtedräkten som hängde på fritids. En stor, brun rock med tillhörande tomteluva. Gång på gång åkte hon fram och betraktade tomten, pratade om honom och för all del med honom men han var inte så pigg på att svara. Sen började hon leta tomtar överallt! Och så här års finns det ju tomtar i alla former. Jag tror att hon knäckt det här med tomten, vad det är för en figur egentligen och att han faktiskt inte är detsamma som reklamgubben för BR Leksaker (vilket hon varit övertygad om hittills).
Nu (kors i taket) sover både barnen efter en intensiv dag. Förutom besöket på skolan har de också varit på vårdcentralen idag, för att få andra dosen av influensavaccinet. Aj aj, ont i små armarna. Jag håller alla tummar och tår för att det inte blir någon reaktion av detta hos någon av dem, nu kan vi väl få vara friska och förhållandevis pigga fram till jul?

Susanne frågade mig häromdagen om jag aldrig har dagar när allting känns Blä, hon tyckte att jag alltid verkade så hurtig och energisk när hon läste på bloggen eller kollade min Facebook. Och det är jag, för det mesta. Men jag är inte mer än människa, självklart har jag Blä-dagar. Såna där dagar när man bara väntar på att få krypa ner under täcket och dra det över huvudet. Såna där dagar när man egentligen aldrig borde ha stigit upp eftersom allt bara känns skit rent ut sagt.

Idag har jag en halv-blä-dag kan vi väl säga. För jag har känt mig glad och för all del ganska hurtig. Promenerat en mil med hundarna, dammsugit, tvättat och bakat fler av de där oförskämt goda kakorna (det var rykande åtgång på dem). Men jag är trött, så in i märgen trött. Inte bara rent kroppsligt vilket kanske kunde vara fullt förståeligt efter den där långpromenaden, utan själsligt. Trött inuti.
Vi har gått på helspänn i fem år nu, psykiskt så väl som fysiskt,  Hasse och jag. Dessförinnan hade vi ”normala” småbarnår med Anton, vilket i sig är ganska utmattande. Det blir ganska mycket uppdämd trötthet i slutändan. När man är mitt i det så tillåter man sig inte att reflektera över den, det gäller hela tiden att hålla näsan över vattnet. Fortsätta simma.
När vi anställde Linda hade vi plötsligt tid och möjlighet att ta hand om oss själva, känna efter hur vi mår. Det är därför jag är trött, för att jag äntligen har möjlighet att vara det. Linda finns där, och tar hand om precis allt när hon jobbar. Jag kan lägga mig ner och få vara trött. Det kommer nog ta ett tag, att bli färdig med att vara trött. Linda har jobbat lite drygt en månad nu och jag är tröttare än någonsin. Men jag tror det är en sund trötthet, sunt att den får komma fram.
I princip all tid vi har Linda här lägger jag på mig själv, med gott samvete. Jag promenerar (underbara, meditativa promenader) och sover. Tar hand om den Ida som fått ligga i garderoben och damma ett tag.
Jag hade glömt att hon låg där, men nu när jag börjat damma av henne gillar jag vad jag hittar. När hon är dammfri och har vant sig vid den friska luften utanför garderoben tror jag inte att jag kommer vara trött längre!