Rhodos – en vecka i paradiset

Alldeles intill hotellet låg ett berg. Stort och ståtligt! Direkt när man klev ut ur vårt hotellrum såg man det, i skarp kontrast till den klarblåa himlen och jag kunde inte titta mig mätt. Det var så vackert! På dagarna såg man en och annan tokig vandrare som bestämt sig för att 40 graders värme är perfekt för en 60-minuters vandring upp till toppen och på kvällarna knatade det omkring getter och bräkte där. Hur mysigt som helst. En dag sammanstrålade dessa två kategorier i vad som var en himla rolig syn!
Först gick fyra getter och bräkte för glatta livet och efter kom en grupp om tre vandrare. Getterna såg ut som om de visade vägen, haha!

Tuva och jag höll oss mest vid poolområdet, där trivdes vi som bäst. Men vi tog oss också ner till havet för ett dopp, det var en häftig känsla! Ja, för det första var sanden så varm att den lilla promenaden ner till vattenbrynet var att jämställa med en promenad på glödande kol. När vi väl kom i vattnet så var det…varmt. Det svalkade inte alls, kändes inte faktiskt! Enda skillnaden var att det blev lite mer motstånd kring benen! Tuva, som fryser så fort hon badar, kunde ligga i precis hur länge som helst utan att tänderna började klappra. Helt underbart!

Grabbarna, som är lite mer äventyrliga av sig, passade på att prova ett och annat under veckan. Hasse körde vattenskoter och dök (ja, alltså inte samtidigt, haha) och Anton chockade mig med att vara modigare än jag anat! Han har alltid varit så försiktig av sig så när han frågade Hasse om de inte kunde testa att åka fallskärm efter båt höll jag på att tappa hakan! Jag var mer eller mindre säker på att han skulle banga ur när det drog ihop sig, men icke sa Nicke. Han flög!

Tuva då? Tja, hon gick mellan solstolen och poolen, från famn till famn om dagarna. Det gick bättre och bättre för mig att släppa taget om henne, i början var jag liksom tvungen att få ha henne alldeles nära, helst i min famn, för att kunna tro att allting var sant… Men det var minst lika njutningsfullt att kunna backa några steg och få betrakta hennes lycka.

Mot slutet av veckan beslöt vi oss för att ta en promenad in till ”centrum”, Kolymbia. Det var alldeles för varmt att gå under dagen, så vi pep iväg efter middagen när solen gått ner och temperaturen var något behagligare. Eller tja, borde ha varit behagligare…vi lyckades ju välja veckans absolut hetaste dag vilket förstås innebär att det var veckans absolut svettigaste kväll också… Svetten fullkomligt rann av oss!
Vi pep in i några butiker, nån souvernir vill man ju ha med sig hem. Anton hittade t-shirts som han ville ha, Tuva hittade några t-shirts, smycken och en badhandduk. Jag gjorde ett tappert (läs patetiskt) försök att pruta när vi skulle köpa Antons första t-shirt… Den kostade 16 euro, vilket jag kan tycka är lite fläskigt för en t-shirt. Så jag tog på mig bästa prutarminen och stövlade fram till kassan.
Där stod en gammal, grekiskt farbror och vad jag förmodade var hans hustru.
– How much is it? frågade jag.
– 16 euro. svarade den gulliga lilla farbrorn.
– Wow, that’s expensive! It looks more like…13?

Nu gjorde den lilla farbrorn sina ögon jättestora och oskyldiga, kutade lite med ryggen och sade:
– I’m sorry, I can’t do anything about the price…

Och där…gick det åt pipan. Han såg så liten och sorgsen ut, frugan såg om möjligt ännu mer ursäktande ut. Vafan, det är ekonomisk kris i Grekland, farbrorn och frugan försöker skrapa ihop till brödfödan och där står en nordisk turist och försöker tumma på priset. Jag borde skämmas!
Dessutom ville Anton ha den där tröjan, så om jag hade försökt mig på att finta med att jag inte tänkte köpa tröjan till det priset så hade jag blivit jagande av en gråtmild son genom butiken medan han ropade ” Jag viiill haaa tröööjaaan” och då skulle jag ändå inte kunna pruta. Jag pyntade 16 jäkla euro, tog min påse och gick.
Klart som fasen att det hade gått att pruta ner den, men jag insåg att jag är alldeles för blödig.