Pepparkakeland – del II

Tadaa!! Är det inte vackert?! Det är vårt pepparkakshus!
Anton valde designen, vi frångick det traditionella lite i år, hihi.

I lördags var det storbak här hemma, jag hade gjort egen deg (den blev helt perfekt!) och Anton hade bjudit hit två kompisar att baka tillsammans med. Egentligen hade jag inte alls ork att baka något pepparkakshus, jag har legat hemma förkyld sedan i torsdags. Hur trist som helst! Jag blir så vansinnigt rastlös när jag är sjuk! Det riktigt kryper i kroppen av tristess, men jag orkar liksom inte göra något. För varje aktivitet har jag varit tvungen att lägga mig ner en stund. Men, ett löfte är ett löfte och jag lovade i måndags att vi skulle baka pepparkakshus när det blev lördag. Så, det var bara att riva fram pepparkaksformar, kavlar, mmf (ja, fåglarna och grisarna är gjorda i mmf, mycket mer lättarbetat än marsipan när 9-åringar ska kreera) och bjuda in barnen i köket.
– Men alltså, vart är själva huset? frågade sonen när han kom in i köket.
– Det ska vi ju baka nu! svarade jag glatt och pekade på den enorma pepparkaksdegen.
– Nej, men alltså…du får baka huset. Vi gör djuren.

Jahapp… Det var bara att sätta igång det. Tid tog det, men sent omsider hade jag lyckats knåpa ihop ett pepparkakshus à la Angry Birds efter den bild Anton sett på nätet! Vi blev tvärnöjda!

Just nu sitter Tuva och jag å hänger i soffan, vi är helt slut och fullkomligt färdiga båda två. Hasse tog med mig och Tuva till Lekterapin på Falu Lasarett idag, för att träffa ett gäng av spelarna från LIF!
Vi är ju inbitna Leksingar här hemma, och Hasse hade fått nys om att LIF skulle komma till Lekterapin just idag. Det var inte tänkt att jag skulle följa med, jag är fortfarande hemma och är sjukskriven men ett erbjudande om något annat än hemmets fyra väggar att glo på en stund var alltför lockande. Jag hängde med!
Det blev lite fel för Tuva till en början, när vi parkerade utanför sjukhuset blev hon ledsen och grät stora tårar och ville inte riktigt tro på oss när vi lovade att vi inte skulle träffa någon läkare. Väl framme på Lekterapin var det väldigt mycket folk, både barn och föräldrar, blandat med Leksands-spelare. Tuva har ju aldrig sett en hockeyspelare utan utrustning förut, så hon kopplade inte riktigt vilka grabbarna i blå tröjor var. Det blev för många intryck för lilla Fjärilen, hon började tokgrina och ville åka hem, genast! Vi fick gå ut i korridoren ett slag, prata lite och lugna ner Tuva en stund. När hon samlat sig ville hon stå alldeles utanför dörren och bara titta in. Så vi stod där och kollade en stund. Massor av glada barn och glada hockeyspelare, Leksandströjor överallt. När vi stod därute i korridoren kom en av spelarna ut och ställde sig en bit ifrån oss och bara stod där en stund. Tuva blev nyfiken och hejade, varpå han kom och satte sig på huk intill Tuva. Mattias Timander. Han var jättefin mot Tuva, jag vet inte om han gjorde allting medvetet men han gjorde allting precis RÄTT! Du gjorde Tuvas dag, Mattias!

Eftersom det var så många intryck att ta in var Tuva inte särskilt kommunikativ rent verbalt, vilket kan stressa många vuxna. Förvisso en naturlig reaktion, vi vill ha respons på våra handlingar för att veta hur vi ska bete oss. Men Tuva gav inte så väldigt mycket respons, annat än att hon tog Mattias i handen. Och han bara satt där, lugn som en filbunke och tog det i Tuvas takt. Hans tålamod gav resultat, snart nog började Tuva småprata och Mattias satt kvar. Båda hans fötter måste ha somnat, det gjorde i alla fall mina där jag satt på huk på Tuvas andra sida, men han satt kvar. Och sen var det Mattias som gällde för hela slanten! Nu kunde Tuva våga sig på att rulla in på Lekterapin och kolla läget lite, när Timander brutit isen. Vi fick med oss flaggor, tatueringar, pins och posters att ta med hem. Och nya autografer på barnens tröjor, förstås!
Gissa hur nöjd Tuva var när alla spelarna klämde ner sig i soffan för ett foto med Fjärilen i centrum?! Ännu roligare blev det när alla barnen som var där klämde ner sig med spelarna i soffan för gruppfoto.
Så, det var värt att tömma alla krafterna på den där resan. Tack LIF, det var ett väldigt uppskattat besök som betydde otroligt mycket för barnen!

Anton blev också nöjd, trots att han gick i skolan och inte kunde följa med. Han skickade med oss en hälsning i alla fall.
– Om Hanses är där, så hälsa honom att han är världens bästa målvakt!!

Och Hanses var där, vi framförde hälsningen och fick med oss ett helt lass LIF-prylar till Anton.
– Vi skulle hälsa så mycket till dig från Hanses, han tyckte att det var synd att du inte kunde följa med.
– Va?! Säkert?! Hälsade han tillbaka? Wow!

Det får nog bli en tripp till Tegera Arena med barnen snart….