Japp, du är utklassad. Av Tuva. Hon satt i lördags och tittade på en sändning från OS-invigningen, pampigt och vackert som det är. När Leonard Cohens vackra ”Hallelujah” sjöngs kunde inte Tuva hejda sig, hon tog i för allt vad tygen höll och sjöng med. Hon sjöng och sjöng så det var omöjligt att höra nåt från TV:n, Tuva ville inte sluta bara för att sången tog slut!
Vi har haft en riktig Alla Hjärtans-helg. Världens underbaraste mamma/mormor/svärmor kom i fredags, vi tjuvstartade Alla Hjärtans Dag redan då. Barnen både fick och gav presenter. Anton hade gjort en liten pärlplatta med en spindel som motiv och om man vände spindeln upp och ner så hade den ett hjärta på magen. Den hängde i en lång röd tråd och var tänkt som halsband, mormor blev urtjusig!
Jag fick också ett halsband, helt underbart vackert, av min underbare man. Superfint!
I lördags lämnade mamma och jag hundar, ungar och karlar för en stund och gav oss ut på en tjejkväll i Hedemora. En smarrig middag på En och En Halv (rekommenderas förresten varmt!) och sedan bio (It’s complicated). Vi vågade prova marulk, och det ångrar vi inte. Men lite nervösa var vi medan vi väntade på huvudrätten. Marulk, jag menar, det låter ju inte som nåt man frivilligt vill sätta tänderna i. Det låter mer som något man gör efter att ha ätit nåt riktigt vämjeligt… Vacker är den inte heller. Har du sett en marulk nån gång? Jag kan tänka mig att en marulk på kroken kan ha varit ursprunget till en del läskiga historier om sjöodjur. Vansinnigt ful. Men fiskens namn, utseende och smak hade glädjande nog inget som helst med varandra att göra! Vi åt och drack så magen stod i fyra hörn!
Filmen kan jag också rekommendera, den var hysteriskt rolig. Meryl Streep och Alec Baldwin visade tydligt att man inte är uträknad bara för att man blivit gammal, gråhårig och lönnfet. Dom var både helt suveräna i sina roller!
Innan jag lägger Anton ikväll ska jag försöka smyg-kolla om han har nåt skinn kvar mellan tårna, han har nämligen tvingat mormor att killa honom mellan tårna så fort hon satt sig bredvid honom.
– Mormor, sluta inte nu då! Fortsätt!
– Jamen, jag skulle ju bara rätta till Tuva lite (som satt i mormors famn i soffan).
– Jaja, fortsätt nu!
I torsdags fick vi lite problem med elen här på gatan. Rätt som det var började pryl efter pryl slockna härhemma. Inte som när en propp går och allt bara tokslocknar. En del lampor glödde svagt, men de flesta elektriska prylarna gav inget liv ifrån sig alls. Hedemora Energi kom snabbt ut och åtgärdade problemet. Trodde dom. En glad el-snubbe kom och knackade på min dörr för att berätta att de var klara.
– Så, nu har vi bytt säkringarna i elskåpet. Så nu är allt frid och fröjd igen!
– Näe…
– Jooo….?
– Nä, här inne lyser ingenting.
– Va?!
Så fort han gått ifrån elskåpet hade säkringarna gett upp igen. Poff! De bytte igen och nu höll det lite längre. Till strax efter kontorstid. Då blev det svart igen. De stackars jourhavande fick släpa sig ut i minusgrader och mörker för att rädda dagen. Eller kvällen, rättare sagt.
Fast det var ganska mysigt där på kvällskvisten. Vi hade ett fungerande eluttag så vi kunde både koka kaffe och tina bullar. Snart satt vi grannar runt bordet i skenet den svagt glödande taklampan och samtalade. När det blev läggdags för barnen läste jag saga (med hjälp av ficklampa) i soffan, sedan sjöng jag dem till sömns i skenet av stearinljusen. Snudd på magiskt. När strömmen sedan återvände med full styrka blev det nästan något av ett antiklimax. Det är inte så tokigt med strömavbrott ibland. Små alltså. Och ganska korta. Man kanske skulle slå av huvudströmbrytaren nån gång ibland och bara ägna sig åt varandra?