Mamma-monster

Det är just precis vad jag var igår, ett mamma-monster.

Tuva och jag har varit på Hästberg i två dagar, intensivt men helt underbart. Aktiviteterna har varit från 9.30-14.45, så vi har kommit hem sisådär runt fyra på eftermiddagen, helt slut bägge två. Till saken hör att min son gått in i den underbara trots-fasen igen. Det funkar illa med en trött mamma….

Igår tror jag vi bråkade om precis allt, Anton och jag. För att inte tala om i torsdags. Han har fått för sig att ingen mat är ätlig, utom pannkaka, grönsaker är gift, och allt mamma säger det säger hon för att jäklas. Puh! Anton har blivit nej-allergiker tror jag. Han frågade till exempel om han fick titta på film eller spela lite TV-spel igår när han kom hem från dagis. Det frågar han varje dag när han kommer hem förresten. När han fick ett ”nej” bröt hela helsike ut förstås, och trött som jag var så skrek jag minst lika mycket som sonen. Nån med en 5½-åring som känner igen cenariot, månne?

Till middag igår vankades det rotfruktspytt till mamman och pappan, Anton skulle få ”vanlig” pytt eftersom jag vet att han inte är så väldans förtjust i rotfrukter. Men han var tvungen att fråga, få se nu…7 gånger om han skulle få vanlig pytt. Med ihärdigt stigande tonläge för varje gång han frågade. Då lackade mamsen ur igen, herregud vilken arbigga jag var!

Det är så konstigt det där tycker jag. Som förskollärare har jag mött det här otaliga gånger! Hur många gånger har jag inte lugnat oroliga föräldrar som tror att deras barn håller på att förvandlas till små ligister som bara säger emot, skriker och tjatar? Förklarat att det här helt normalt, det gäller att inte skrika tillbaka, barnen testar bara vart gränserna går och som vuxen måste man trygg stå fast vid de gränser man satt upp.

Men när det kommer till mina egna barn är jag bara mamma. Förskollärarlugnet är som bortblåst!

Jag gjorde i alla fall en god gärning igår, på sidan av att jag var ett mamma-monster! När barnen hade lagt sig gav jag mig ut för att gå en rask promenad med stavarna. Det finns inget som lugnar mig så som motion gör. Det är som om all negativitet rinner av mig och blir till ren energi igen! Nåväl, jag hann väl ett halvt kvarter innan jag hittade en barnstövel på gatan. Jag visst vems det måste vara, jag mötte ju en familj när jag var ute med hunden nyss och ett av barnen bars i famnen av vad jag förmodar var pappan. Måste vara deras stövel. Men dom hade gått åt motsatt håll mot vad jag var på väg, dom skulle nog märka att den saknades och gå ut och leta. Jag gick vidare men var tvungen att hejda mig igen.

Tänk om det kom en bil och körde över stöveln? Om jag ställde den på sidan av vägen skulle den ju vara säker, men då kanske ägarna inte skulle hitta den? Åh, va faasen….jag vände, gick tillbaka och plockade upp stöveln och gick mot huset där jag sett dem gå in. Irriterad för att jag fått ”gå åt fel håll”.

Det var den förmodade pappa-figuren som öppnade när jag ringde på dörren, något förvånad över att höra dörrklockan klockan 21.15 på kvällen.

– Hej, jag tror att ni tappade en stövel på vägen hit. sa jag och höll upp stöveln.

– Men guuud, vad söt du är! Tack så hemskt mycket, det var verkligen snällt av dej!

Poff, där försvann minst hälften av mamma-monstret. Tack vare en stövel-formad gummibit som legat herrelös på vägen. Resten av mamma-monstret försvann efter promenaden med efterföljande styrketräning. Men jag var lite nervös imorse, skulle Anton vakna med gårdagens himlastormande mamma-son-gräl färskt i minne?

Klockan 06.00 slog han upp ögonen och ropade på mig från sitt rum. Han ville gå upp, men först ville han att jag skulle krypa ner hos honom en stund. Tätt ihopkurade under täcket låg vi, med pannorna lutade emot varandra.

– Jag älskar dig, mamma.

Om det fanns nåt av mamma-monstret kvar så smälte det till en liten pöl och dunstade bort, precis då. En ny soluppgång, en ny dag och allt är glömt och förlåtet.

– Jag älskar dig med, min prins.