Koll på läget

Idag hade Anton teori på ridningen. Först fick de gå igenom ridvägar i klubbrummet, rita på papper och prata å fundera. Sen var det dags att gå ut i ridhuset och gå samma ridvägar som de pratat om inomhus. De delades på två grupper och fick turas om att gå först enligt den ridväg som fröken ropade.
– Vänd snett igenom och håll till vänster när ni möts. Vet alla vilket håll som är vänster?
– JAA! svarade barnen i kör.

Och möttes, alla höll åt nåt håll men inte samma. Det var nära en serikrock mitt i ridhuset (vilken tur att de övade utan hästar!). Ridvägarna som varit glasklara inne i klubbrummet var en enda stor förvirring, det blev inte många rätt men väldigt många skratt. Jag stod på läktaren och skrattade så jag blev svettig när jag såg de sju förvirrade sju-åringarna irra omkring som yra höns och försöka hålla rätt på vänster/höger samtidigt som de skulle komma ihåg vilken ridväg fröken ropat ut och hur den ridvägen såg ut. Hysteriskt roligt!

Tuva har varit på skogspromenad. Jo då, med rullstol och allt! Hasse skulle ut med hundarna i skogen, och Tuva ville följa med. Klart att Tuva ska med, tänkte pappan och tog med dottern ut i skogen. Han fällde upp tippskydden och körde över stock och sten till Tuvas stora förtjusning.
– Mamma! ropade hon när de kom hem. Hoppa!
– Va? Hoppa?
– Ja, vi hoppade och studsade över stock och sten! förklarade Hans.

Hon var så nöjd, så nöjd.

Igår var vi på begravning , aldrig kul. Men det var väldigt vackert, fin musik och fantastiska blomster. Anton fick vara kvar i skolan, men Tuva följde med. Till en början tyckte hon väl inte att det var nåt konstigt med det hela, en kyrka har hon ju sett förr och hon hade ju mormor, morfar, morbor och så mamma och pappa med sig så i hennes ögon var det nog ganska trevligt. Det var först när vi gått fram till kistan och tagit farväl och lämnat blommorna som Tuva rycktes med av den snyftande stämningen. Hon tittade på mormor och såg att tårarna rann, varpå Tuva själv brast ut i tårar. För om mormor är ledsen så är ju Tuva ledsen. Hon är en väldigt empatisk liten tjej! Stora, runda tårar trillade ner för kinderna medan hon snyftade och hulkade. Efter en liten stund såg hon ut som om hon började fundera på varför hon satt och grät, egentligen.  Hon verkade inte riktigt hitta anledningen, så hon slutade och började sjunga med till musiken istället. Gullrumpa. Efter ceremonin gick vi ut och kramade om de anhöriga, och då trivdes Tuva igen och verkade inte se att de flesta av oss fortfarande grät. Mycket folk och kramar, det gillar lilla fjärilen!

Nu måste jag rusa iväg och plocka upp sonen ur badkaret innan han blir till ett russin! Puss och kram hela dan!