Efterlängtat konstverk!

Nu har jag gjort den! Min tredje tatuering!

Länge, länge har jag gått och fnulat å funderat på den här. Själva ängeln hittade jag för flera år sedan, det är en ängel från tavlan Venus födelse av Alexandre Cabanel. Vi har spegelvänt den och ändrat om lite. Istället för änglavingar fick den fjärilsvingar och snäckan som ängeln har i sin hand i original målningen har ersatts av en pärla. På så sätt har jag fått in båda mina barn i konstverket. Min Fjäril, Tuva, och min Pärla, Anton.
Min kära svägerska har gjort ändringarna, tack Nilla!

Sen var det ju det här med att hitta en tatuerare. Inte för att det finns få av dom, tvärtom, det dräller av tatuerare i vårt avlånga land. Men man vill ju hitta DEN tatueraren, den man törs anförtro skapandet åt. Det är ju ändå något som ska sitta på min hud i resten av mitt liv!
Och nu sitter den där.

Det gör inte värst ont att tatuera sig, om man väljer rätt ställe att sätta konstverken på. Något jag lyckats ganska bra med hittills, faktiskt. Ängeln gjorde inte alls ont, det killades nåt alldeles vansinnigt i början av sittningen, men snart domnar man bort och känner bara tryck mot huden. Jag har två tatueringar sedan tidigare, en liten i ryggslutet och en lite större (men ändå liten) strax ovan min högra ankel. Också bra ställen att sätta dem på, ur smärtsynpunkt.
Men allra viktigast för mig är ändå att varje tatuering står för något, ingen av dem sitter på min hud för att snyggt eller coolt. Varje gång jag ser på mina tatueringar påminns jag om varför de sitter på min kropp och jag ångrar ingen av dem.

Enda nackdelen är väl att man får mersmak…