Fryslort

Det är jag det, en riktig liten fryslort. Särskilt om händer och fötter. Det är ingen dunderbra förutsättning när smällkalla vintern har infunnit sig. Det är lite överdrivet kallt, i mitt tycke. Jag anser att det borde ligga runt 5-6 minusgrader på dagtid, lite kallare kunde det kanske få vara på natten när ingen är ute.
Igår var det till och med för kallt för hunden, mer än 20 grader under minusstrecket. Han får köldkramp i tassarna när det är för kallt, vilket innebär att vi får skippa långpromenaderna. Igår hann vi inte längre än två kvarter innan han började halta, stackarn. Ett kvarter senare hade min näsa domnat bort! Jag kände den inte alls, utan var tvungen att nypa i den för att kolla så den satt kvar.
Idag frös jag ännu lite mera, fastän det var varmt som -16. Hasse och jag åkte och hämtade ved. Vi har lite begränsat med tomtyta, varför vi inte ha någon stor vedbod. Vi har ingen vedbod alls, faktiskt. Vi förvarar veden på altanen, nära och behändigt när man behöver hämta in. Men där på altanen får det inte plats mer än några veckors förbrukning, och i den här kylan krymper förrådet snabbt. Så idag fick vi bege oss mot vedhögen, beväpnade med släpvagn och ullsockor. Föga hjälpte det. Sockorna alltså. Jag frös så det gjorde ont. Ni vet, så där riktigt, riktigt ont att smärtan till slut gör att det blir svårt att andas. Händer och fötter frös nästan omedelbart till isbitar. Än värre är det när alltihop tinar igen. Fy fasen, rent ut sagt. Jag hade dock väldigt färgglada fötter när vi kom hem, en skala som sträckte sig från kritvitt, via lila, till ilsket rött. Aj aj.
Ändå borde jag blivit varm, den där veden värmer liksom flera gånger. Först ska varje säck bäras till släpvagnen där vi lastar på, sen ska ju varje säck bäras en gång till, av släpvagnen och runt huset till altanen.

Inatt sov Tuva, äntligen. Mest ”äntligen” för hennes skull. Hon slocknade redan igår kväll, alldeles innan Bollibompa, och sov sedan som en stock i 5½ timme utan att röra sig så mycket som en millimeter. Sen vaknade hon och stökade till ett på natten ungefär, då hon somnade om hårt igen. Och sov ända till 07.00! Helt fantastiskt!
Hon är trött och hängig idag också, men med en helt annan glimt i ögonen!
Själv kände jag mig som Stålkvinnan när jag vaknade, tänk vad lite sammanhållen nattsömn kan göra! Jag for upp och stökade med gröt- och äggfrukost, skjutsade Anton till skolan och tog med mig gubben och hunden i bilen för att hämta hem ved. På eftermiddagen hade jag planerat att åka och simma med Marit, jag ligger långt efter på crawl-träningen och har faktiskt lite abstinens. Det är skitkul att crawla!

Men…efter att ha asat vad som kändes som ett ton med ved var jag inte Stålkvinnan längre. Jag var mer lik en sladdrig disktrasa. Den senaste tidens sömnbrist börjar komma ikapp, lägg lite kroppsarbete och köld på det (det är faktiskt utmattande bara att frysa så där in i bängen mycket som jag gjorde idag) så har man receptet för att bli rätt matt. Jag rasade ner i soffan och hade inte energi för att ta mig upp igen på flera timmar. Det bidde ingen simning.

Jag antar att ingen lyckats undgå självmordsbombaren som alla medier rapporterat om ur varje tänkbar vinkel. Det har inte Anton heller. Häromdagen hörde han något på morgonnyheterna som väckte en fråga.
– Mamma? Kommer det bli krig i Sverige nu?
– Va? Näe, varför tror du det?
– Tja, jag hörde nåt om en bomb…
– Jaha, nämen det var en självmordsbombare. Inga soldater, inget krig.
– Vad är en självmordsbombare?
– Tja…det är nån som sätter en bomb på kroppen och spränger sig själv i småbitar.

(Jag försökte att bara dra ”the basics” utan att blanda in så komplicerade saker som extremism och terrorism.) Anton funderade på mitt svar en stund.
– Men…mamma, det var ju inte särskilt smart av honom att spränga sig i luften!
– Nej, det var det sannerligen inte.
– Då får han ju inte veta vad som hände sen!
– Näe, precis.
– Knäppt.
– Jätteknäppt.