Anton var hos ortoptisten igår och kollade synen. Ingen höjdare, han får såna där pupillvidgande droppar och det tenderar man att bli rätt grinig av. Inte av själva dropparna, utan mer för att det är jobbigt för ögonen som ofrivilligt måste ta in allt ljus utan chans att anpassa sig. Men det gick bra i alla fall, han fick recept på nya glasögon. Eller brillor, som Tuva säger.
Så idag åkte vi och kollade på brillor. Anton var intställd på Flexon-bågar, ni vet såna där som går att böja och bända nästan hur som helst utan att dom blir sneda. Dom ville han ha, för på dom satt ett klistermärke där det stod ”X-gamez” vilket tydligen är nåt spel som han har sett hos nån kompis. Men dom där Flexon-bågarna satt liksom inte alldeles perfekt, vi hittade ett annat par som satt bättre på det lilla underverkets vackra huvud. Han var dock inte lätt övertalad. Vi höll på att bli riktigt osams innan Anton kopplade att det klistermärket ändå måste tas bort för att man ska kunna använda glasögonen, det satt rätt över glaset. Och med märket borta fanns inget som ens kunde ge en liten hint om att det var X-gamez-bågar. Så det fick bli de bågar som Hasse och jag tyckte att pojken skulle ha. Lite gladare vart han när han skulle få såna däringa glas som tonar sig mörkare i solljus.
Medan Hasse gjorde allting klart med beställningen ville Tuva också prova glasögon, precis som Anton.
– Brilla, brilla!
– Okej…vill du prova den här bågen? sa jag och höll fram en lila Bamse-båge.
Tuva greppade den stormförtjust och satt den på näsan. Sen ville hon fram till spegeln och kolla. Vilket flin hon fyrade av! Hon tyckte att hon var sååå vacker och fin. Så ville hon prova en båge till, och en till, och ännu en till. Till slut ville hon kolla på Bamse-bågen igen. Den gillade hon verkligen, hon såg så stolt ut där hon betraktade sig själv i spegeln. När vi var klara att gå tog jag av Tuva bågarna.
– Näää!!
– Jo, men Tuva dom måste vi hänga tillbaka. Du behöver ju inte glasögon. försökte jag förklara
– Nej å nej å nej å…brilla, brilla….min!
Åh, hon ville verkligen ha dom där glasögonen. Det måste vara orättvist i hennes ögon, alla i familjen har ju utom hon!
Från optikern fortsatte vi till Borlänge, men under hela bilresan satt Tuva i baksätet och manifesterade sin frustration.
– Mamma…brilla. Hänga. Arg!!
( Mamma, du hängde tillbaka glasögonen. Jag blev arg på dej!)
I ett försök att bli förlåten köpte jag åt Tuva ett par rosa solglasögon, ett rosa diadem och två lila hårspännen. Men de hjälpte bara för stunden. Sen konstaterade hon faktum igen…
– Mamm…brilla. Hänga. Arg!!!