Arg som ett bi

Oj oj oj, idag lyckades jag verkligen reta upp en medtrafikant till bristningsgrästen!

Jag är inte helt oskyldig i sammanhanget, det erkänner jag rakt av och står för vad jag gjorde. På vägen mellan Långshyttan och Hedemora finns några vägsträckor med sänkt hastighet, som sällan eller aldrig respekteras av de bilförare som uppehåller sig på vägen. Detta retar gallfeber på mig. En av dessa sträckor finns där man svänger av för att komma till Antons ridskola och jag är glad att de sänkt hastigheten där, tidigare var det ganska otäckt både att svänga av där och ta sig ut därifrån igen. Nu är hastigheten således sänkt, från 80 till 70 km i timmen på den lilla rimpan.
Tuva och jag var i förmiddags på väg in för att bada på habiliteringen och när vi kom till den sträckan skulle bilen framför mig svänga in höger, mot ridskolan. Jag lättade på gasen och ökade avståndet mellan oss, precis som man ska. Lastbilen bakom mig gjorde likadant. Just som bilen framför svängt av vägen kommer en mercedes och blåser förbi både mig och lastbilen i ett enda svep. Jag körde 70 km/h på pricken och mercedesen var förbi på ett ögonblick, alltså kan han inte ha varit ens i närheten av 70 km/h. Då brann det ur lite för mig. Jag är så heligt jäkla less på folk som har så bråttom att de inte kan respektera hastighetsbegränsningarna, särskilt på sträckor som den vi befann oss på. Att han dessutom klämde mig och lastbilen i samma omkörning kändes omdömeslöst. Min hand for upp till rutan och jag sträckte på långfingret. Japp, omoget och dumt, jag vet. Men jag kunde inte hejda mig.

Föraren i mercedesen blev än mer upprörd än vad jag var. Själv var jag bara smått irriterad. Han hytte med knuten näve åt mig och så snart han hunnit om mig bromsade han ner till 70 km/h igen. Jag fattade ingenting. Om han hade så väldigt bråttom att han måste blåsa förbi en lastbil och en minibuss som lämnar plats för ett svängande fordon, varför bromsar han då och kör långsamt? Han höll denna hastighet hela vägen in till Hedemora, trots att skyltarna upplyste om att det nu var 80 km/h som gällde. I rondellen körde han hela vägen runt utan att svänga av. Jag kollade i backspegeln och undrade hur föraren mådde, han verkade köra lite förvirrat. Hade han glömt vart han skulle?

Nåväl, jag körde vidare genom stan. Varje gång jag tittade i backspegeln låg den blå mercedesen kvar några bilar bakom mig. Förföljde han mig? Nu rasslade det till i reptilhjärnan. Jag är förföljd. Av en fartdåre med förvirrat körbeteende. Möjlig fara, ut med adrenalin i massor! När jag svängde in i bostadsområdet där habiliteringen ligger försökte han köra upp jämsides med mig när vi befann oss på en vägbula. Den där människan verkar inte riktigt klok, tänkte jag för mig själv. Han försöker uppenbarligen stoppa mig, borde jag stanna? Näe, sa reptilhjärnan, du borde försöka kollra bort honom här i bostadsområdet. Fara, fara, FLY!!! Jag låg lugnt kvar på de tillåtna 30 km/h.
När vi nästan var framme vid vår ändstation körde han om mig och tvärnitade alldeles innan den sista korsningen och skrämde livet ur en bilist som kom från annat håll i korsningen. Jag stod illa till, mitt i vägen men vågade inte backa och ställa mig tillrätta bakom galningens blå bil. Inte värt att reta en redan ilsken björn, han skulle antagligen tro att jag försökte smita undan. Ut ur den blå bilen steg en man i 60-årsåldern med blå pullover och illrött ansikte. Han var så arg att hans händer skakade.
Mina händer skakade också, av allt adrenalin.
– Nu åker jag nog på en propp, tänkte jag och hissade ner rutan.
– Hur ANSTÅR du dig?! väste han fram med hög, ilsken röst. Vad anser du dig ha för rätt att bete dig på det här viset?!!!
– Jag…
– Om vi hade befunnit oss ute i Europa nu hade du fått DRYGA böter för det där beteendet!
– Jaha, men jag…

Det var ganska svårt att få en syl i vädret, trots att han faktiskt ställt en fråga. Men nåt svar väntade han inte på. Han malde på om vilken hemsk, HEMSK människa jag är, hur jag var direkt olämplig som förare och HUR KUNDE JAG bete mig så med barn i bilen?! Utöver allt annat hemskt han redan konstaterat att jag var tillade han att jag var en HEMSK förälder också! Jag försökte få fram att jag tyckte att omkörningen han gjort var onödig och oansvarig, men det rann av honom som vatten på en gås. Nu var det faktiskt så att det var JAG som var boven i det här dramat som hade pekat finger åt honom. Att han brutit lagen genom att göra en dubbel omkörning i en sjujäkla hastighet hade ingenting med saken att göra.
I mitt stilla sinne undrade jag hur dryga böter han skulle ha fått för att ha hållit den hastigheten på en 70-sträcka. Vad är dyrast? Peka finger eller köra för fort? Nåväl, han var arg och fick spy ur sig det han behövde. Han kanske hade haft en dålig dag? Sovit dåligt av ryggvärk? Förstoppad? Man ska inte döma folk, så jag bestämde mig för att han inte var en känslomässigt instabil galning. Bara en man som hade en dålig dag.

– Förlåt, men nu har jag tyvärr inte tid att stå här och gnabbas längre. sa jag till slut med en blick på klockan. Vår badtid började strax och innan dess skulle jag hinna duscha av både Tuva och mig samt få på oss badkläderna.
Min ilskne medtrafikant kunde helt enkelt inte leva med att inte få sista ordet.
– Jaha, ropade han efter mig. Men du är en HEMSK, DÅLIG FÖRARE!!!

Japp, och du är rena rama Dalai Lama bakom ratten. Det där sista tänkte jag tyst för mig själv, jag är i alla fall uppfostrad att visa lite hyfs, även om det där långfingret lyckats slita sig fritt i fel ögonblick tidigare.