Åh förlåt!

Förlåt att jag inte skrivt på flera dagar nu! Jag har mest bara slappat och haft det bra. Brorsan och hans förtjusande tjejor har varit här i helgen! Anton och Sofia har lekt för fulla muggar, hon fick honom till och med att tycka det var roligt att leka ute! I och för sig vet jag att Anton innerst inne gillar att vara ute, men han tycker att det är så fasligt besvärligt att klä på sig, så han liksom glömmer att det är kul när man väl kommer ut. Men det lyckades Sofia få honom att glömma. Det första Anton frågade i söndags morse var om de skulle gå ut och leka, då stod Sofia yrvaken i pyjamasen och undrade om hon inte kunde få äta frukost först åtminstone.
De bjöd även på en teateruppvisning på söndagen, Ben10 och Gwen (Ben10 och hans kusin). Jag hängde väl inte riktigt med i handlingen, men duktiga var dom. Rekvisita och allt fanns med. Tuva tyckte att föreställningen var väldigt roande, hon skrattade stundvis så hon kved.

Vi vuxna har mest bara njutit av att få rå om varandra. Det gör man alldeles för sällan. Rår om varandra. Fram för mer rå människor emellan! Och mera kramar, vi kramas alldeles för lite tycker jag. Själv kramas jag så fort jag kommer åt. En kram säger mer än tusen ord, och ibland kan en kram ta vid där orden inte räcker till. Sen finns det ju förstås människor som har lite svårt med inkräktare i den privata sfären och får panik när man försöker kramas, det får man ju lov att respektera förstås. Men jag är en kramare. Passade på att kramas med världens bästa storebror (ja det kan ju inte finnas bättre än min) både länge och väl.

Tuva tyckte det var jättemysigt att få ha morbor å moster å kusinvitamin här hos sig. Hon bjöd på lök- och äppelsoppa kokt i plastköket!
Men hon har det lite jobbigt nu också, lilla tösen. Natten till lördag (eller om det var söndag, jag minns faktiskt inte) var hon så spänd och spastisk att hon inte kunde sova utan hjälp. Jag hade inte somnat när hon började gny i sin säng, och när jag kom in så satt hon närapå upp i sängen för att hela kroppen var så spänd. Jag fick tynga ner hennes armar och huvud för att hon skulle kunna slappna av och somna om. Så snart jag lyfte bort mina armar for hon upp i halvsittande igen, som en fällkniv, och vaknade av smärtan. Älskade lilla snuttan. Vi sov på soffan den natten, så att jag kom åt att hålla ner hennes spända kropp.
Ikväll har hon ont. Om det är av spasticiteten eller om det är magen som plågar henne vet jag inte, bara att hon har fruktansvärt ont. Hon spänner varenda muskel i kroppen, svettas och kvider ”aj aj aj”. Jag känner mig så förbannat maktlös! Jag gör vad jag kan, masserar på magen (om det är den som bråkar) och försöker hålla emot när hon spänner sig så att musklerna till slut kan slappna av och låta henne somna.

Hon gråter igen, jag måste gå.

Ta du och dra nåt gammalt över dig, Herr Leigh och lämna min dotter ifred!