Vasalöpare!

Förväntansfulla vasalöpare i startledet

Japp, nu kan jag titulera mig vasalöpare! Eller tja..lite i alla fall. Jag vet inte om Kortvasan räknas, den är ju så…kort!

Men det var en härlig upplevelse! Fullt med folk (över 7 000 anmälda) i alla åldrar, allt från barn till pensionärer.
Jag hamnade i näst sista startfältet, vilket innebär att en himla massa skidåkare åkt före mig i spåren, så första halvmilen var spåren i stort sett obefintliga. Vi åkte i löst, sladdrigt florsocker men det gick ju det också. Tungt som fasen!
Det finns en enkel regel vid alla vasaloppen, det är att snabba åkare kör i de två vänstra spåren, medan vi lite långsammare håller oss till höger. Superenkelt. Eller inte. Nästan hela första milen var ett enda gytter av åkare i alla fyra spåren, de stackare som hade några som helst ambitioner på en bra tid låga frustande bakom ”sniglarna”. Själv höll jag mig till höger, klev bara till vänster när jag var tvungen att åka förbi någon som var snigligare än jag själv. =)

Vallan var det stora samtalsämnet i startområdet, men jag höll mig tyst som en liten mus. Jag hade ju ingen valla…jag körde på vallatejp. Ingen hit. Funkar i vissa fören, men inte många… Men på något sätt hade jag fäste hela vägen, kors i taket! Glidet var det värre med…helt obefintligt första milen, i det sladdriga florsockret. Men efter första kontrollen i Hökberg hade alla hittat sin egen hastighet, klungorna hade löst upp sig och det fanns således spår kvar att åka i och de var lite lätt frusna. Det gillar vallatejpen!

Tur var väl det, för vid det laget hade jag börjat fundera på hur fasen jag skulle orka ta mig de tre milen helt utan minsta lilla glid under skidorna. Efter Hökberg började även utmaningarna ramla in.
Jag är ju lite rädd för backar…dels har jag svårt att ta mig upp och när jag ska ner har jag hjärtat i halsgropen och dödsfruktan i maggropen. Efter Hökberg var det många backar…
Som en enda berg- och dalbana! Men man får ta seden dit man kommer, jag kollade hur övriga åkare betedde sig för att ta sig uppåt och gjorde likadant och tametusan, det funkade! Fast…har man kan kommit upp så måste man ju ner också. Några damer tog av sig skidorna och gick nedför backarna, men det vägrade jag göra. Allt eller inget!
Så där stod jag, på toppen av berget. Eller ja, i alla fall högst upp i en ganska brant backe. I mina ögon, i alla fall. Det fanns ju spår hela vägen ner, så det var bara att ta fart och hoppas på det bästa och det visade sig vara skitroligt! Farten jag samlade på mig i medlut räckte för att ta mig nästan hela vägen upp i nästa lilla slänt och sådär höll det på ett bra tag. Hur kul som helst!

Kontrollerna i Hökberg och Eldris var som en skänk från ovan. Just när jag kände de sista krafterna rinna ur armarna hörde jag ljudet av musik och röster i högtalare, ett löfte om att en kopp varm blåbärssoppa och en slät vetebulle inte var långt borta. Himmel och pannkaka, så gott har det nog aldrig varit med blåbärssoppa! Genast blev jag som pånyttfödd och orkade fortsätta!

När jag startade hade jag tre ”värsta-tänkbara-scenarion”. Listan ser ut så här, i omvänd ordning:
3. Ramla.
2. Ramla och dra med mig andra åkare.
1. Ramla, dra med mig andra åkare och skada mig så att jag måste fraktas till Mora med sjukvårdsskotern.

Och tänk, jag klarade mig undan alla tre! Enda gången jag var lite orolig var efter kontrollen i Eldris, alltså närmare mål än start, när jag såg hur en klunga med människor plötsligt stannade upp och blev alldeles stela.
Aj då, tänkte jag, är det någon som skadat sig? Näe. Det var ett gäng äldre vasalöpare som kommit till en riktigt brant backe UTAN SPÅR! Spåren var borta eftersom så många åkare plogat nerför den förrädiska backen. Så gubbarna (ja, det var bara gubbar, faktiskt) började med panik i blicken att försöka ploga sig ner för backen. Och när man är i Rom gör man som romarna, alltså försökte jag också ploga. Nu har ju jag inte övat så mycket på det här med plogning. Inte alls, faktiskt. Så det gick ju inget vidare. Jag fick med mig mer och mer fart, hur mycket jag än försökte bromsa och till slut insåg jag att om jag fortsatte försöka ploga skulle jag hamna i skräckscenario nummer 1 (ramla, dra med mig andra åkare och bli skadad) så jag pep fram ett gällt Ave Maria, drog ihop hälarna och for ner för backen med ett stigande ”åååÅÅÅÅÅ”. Klarade det förresten alldeles galant!

Fem kilometer från mål började jag bli riktigt trött, törstig och hungrig. Trodde att mitt mål att klara loppet på fyra timmar sedan länge var spräckt och funderade lite på hur mina stumma armar och stela axlar skulle kunna ta mig fem kilometer till. Just när det var som värst hörde jag en liten röst som ropade mitt namn.
– Heja Ida! Du är jätteduktig, nu är det inte långt kvar!!!

Oj, vilken kraft det gav! Det var en go vän till oss som är bosatt i Mora som stod invid spåret och hejjade på mig! Genast kände jag mig som stålkvinnan igen och stakade för allt vad tygen höll! Men allra härligast var ändå när jag kom in mot mål och såg en liten, rosa jacka på läktaren invid ansiktet tillhörande mitt hjärtas kärlek för där stod Tuva å Hasse och hejade på mig. Och svärfar, förstås! Det var musik för mina öron.
Tänk att de pallrade sig hela vägen till Mora, i trafikkaoset, för att få se mig de där få sekunderna. Det värmer hjärtat, det.

Och tiden då? Den är jag jättenöjd med! 3 timmar och 46 minuter!!!
Nästa år ska jag bättra den tiden. För självklart ska jag göra det igen!!