Med fara för livet

Hej och hå, idag har jag tagit premiärturen på mina alldeles nya skidor.
Ni vet såna där fåntrattar som bestämmer sig för att börja med en sport, köper all möjlig utrustning så att de ser ut som fullfjädrade proffs och sen ser ut som idioter när de försöker utöva sporten i fråga? Japp, precis så så jag ut!
Där stod jag, på mina nya fina skidor, i mina sprillans nya pjäxor med de silverblänkande stavarna i min hand. Jag åkte ju mycket som yngre, hur svårt kan det vara? Jag menar, det är väl som att cykla, man glömmer aldrig?
Jo, man glömmer. Jag kunde för mitt liv inte minnas hur man bar sig åt för att komma framåt. Stakade mig upp för den första backen. Fick mjölksyra i armarna, blodsmak i munnen. Så blev det flackt för en stund. Mera stakande. Försökte skida, men det gick tamigfan inte alls. Fötterna och skidorna gled åt alla möjliga håll utom framåt, jag kom ingenstans. Stakade lite till.
Oj då, en till uppförsbacke. Man kanske kan göra som elitåkarna när de klättrar i backarna, så där med skidorna ut åt sidorna? Nähä, då snubblade man visst och ramlade. Vad faan då, jag stakar mig väl upp då.
Pust, nu började jag bli riktigt svettig. Så kom jag fram till backarna. Eller dödsstupen, är nog en bättre beskrivning. Ingen anvisning upplyste mig om vilket håll det var korrekt att börja åka åt. Rakt framför mig hade jag en brant backe som avslutades i en väldigt tvär kurva. Till höger om mig såg jag en grymt brant backe. Bara att välja: staka eller störta? Jag valde att staka först.

Vår lilla elljusslinga är 2,5 km oupphörliga backar, upp ner upp ner. Och jag är rädd när det går fort. Alltså livrädd. Idag var det fenomenalt bra före, man gled som en svan över en blank sjö. Eller som en skenande elefant över savannen. Jag stakade mig uppför den branta backen, fråga mig inte hur, men på nåt sätt tog jag mig upp. Och vad kommer efter en uppförsbacke? Jo, en nerförsbacke. En skitlång. Jag tog ett djupt andetag och smög mot nedförslutet.

Nu gick det fort. Jävlar vad fort det går. Hur bromsar man på längdskidor? Som i slalombacken?
Nej, det går ju inte att ploga i ett längdspår. Gallskrikande for jag mot min undergång medan jag förtvivlat försökte bromsa genom att sätta i stavarna framför mig. Det gick ju inte. Jag störtade ner mot träden i (enligt mig) dödlig hastighet. Undrar hur hårt ett träd är? Alldeles för hårt! Till slut återstod bara en sak: rumpbromsen.
Jag kastade mig ner på ändan och fick ett hysteriskt skrattanfall. Jag garvade så det ekade i skogen.
När jag anlände till elljusspåret var det redan tänt, och jag tänkte:
– Skönt att jag inte är ensam där i skogen.
Efter att ha ramlat x antal gånger tänkte jag istället:
– Tack gode Gud att den åkare som tänt slingan hunnit bli klar och åka hem!

Alltså, jag måste ha varit en syn för gudarna. Det är ju apsvårt att åka längdskidor! Men jag harvade på, stakade mig uppför backarna med skakande armar, for skrikande ner för backarna med gråten och hjärtat  i halsen, välte omkull och gapskrattade. Efter lite drygt halva spåret kom jag till en kurva UTAN SPÅR! Den var rätt skarp, tanken var väl att man skulle svänga där. Men hur fan svänger man med ett par längdskidor?! Jag hann inte ta till rumpbromsen utan for rätt ut i lössnön som tack och lov var djup och mjuk. Ty en bit bortom den mjuka snön fanns ett djupt dike, i vilket jag inte ville hamna.
Skam den som ger sig. Jag vände på steken igen, åkte tillbaka uppför den väldigt milda lilla slänt som föregick den skarpa kurvan och gjorde om alltihop. Även finalen. Efter att ha övat fyra gånger i samma kurva och landat i lössnön fyra gånger harvade jag vidare uppför de djävulska backarna.

Hurtig och orealistisk som jag är hade jag tänkt ta tre varv i 2,5 km-slingan ikväll. Jo jävlar du. Ett varv räckte mer än väl. Begav mig tillbaka mot den flacka startsträckan, den tog jag 6 gånger fram och tillbaka för att försöka lära mig nån slags skid-teknik. Och till slut fick jag till något som liknade skidåkning. Nästan. Sen ramlade jag.
Oj oj, det krävs nog lite övningskörning för att få fason på den här skidåkaren. Men gud i skruven, vad roligt det var!
Imorgon ska jag nog ge mig ut igen, i dagsljus, och prova det längre spåret. Förhoppningsvis är det flackare.
Enda nackdelen är väl…att det förmodligen kommer finnas andra åkare i spåret. Om någon ser min skidåkning när den ligger på den här nivån kommer jag att dö av skam…eller gapflabba.